capture the moment.

Det var ju midsommar, någon som missade? Haha. Nejmen, här blev det en otroligt lugn dag. För det första så har det regnade det heeela dagen igår. Så, hemma och lite god mat som blev senare glass och Harry Potter Deathly Hallows part 2. En väldigt bra midsommar ändå. Det är fortfarande molnigt och har regnat osv, men det är inte katastrof...! Just nu är det 2 arbetspass, måndag och tisdag för att sedan åka söderut på onsdag. På fredag, orsaken till att vi åker ner, ska jag på Winnerbäck med svärmor Petra. Det ska bli otroligt roligt !! Sen har jag konstaterat att det är första gången som jag har sällskap på länge... Hahhaa.
Jag har gått på Lars Winneräck sedan 2004. Listan på dem följer nedan:
 
* 4 september 2004 - Linköping Cloetta Center
* 19 oktober 2005 - Cloetta Center, Linköping
* 6 juli 2006 - Stångebrofältet
* 7 december 2007 (BÄSTA FÖDELSEDAGEN!) - Sporthallen Linköping
* 23 aug 2008 - Stångebrofältet Linköping
* Peace and Love 22-27 juni 2009 (3 olika konserter med Winnerbäck) - Borlänge
* 10 dec 2009 - Linköping
* 8 juli 2010 - Linköping, Stångebrofältet
* 18 sep 2011 - Göteborg
* 13 juli 2012 - Trädgårdsföreningen, Göteborg
* 1 sep 2012 - Vidingsjö Motioncenter, Linköping
* 18 okt 2013 - Cloetta Center, Linköping
* 1 november 2013 - Göteborg Scandinavium
* 4 juli 2014 - Stångebrofältet, Linköping
* Musikhjälpen 2015 (2 låtar men ändå) - Linköping
* 9 okt 2016 - Konsert och Kongress, Linköping
 
Jag missade sommarturnén 2016, men på hösten gjorde Winnerbäck en mindre konsert tur som Albin bjöd mig på. Det var magiskt. Mamma ringde mig dock när han spelade på Linköpings arena den 20 augusti när han spelade där, när han spelade min favoritlåt "Elden". Helt underbart.
 Och nu på fredag ska jag se honom igen, jag längtar väldigt mycket.
Jag fotograferar ju lite ibland.. Gamla bilder från konserter...!
Visst ser det ut som om Winnerbäck tittar på en? Klockrent. 
Jag ser väldigt mycket fram emot konserten iaf ! :D
 
Jag hade tänkt skriva om något helt annat, men det fick bli en Lars Winnerbäck tillbakablick... Haha. Jag tror iaf inte att någon missat att jag gillar Winnerbäck nu....!

flashback.

Jo, men det känns lite som att det någonstans behövs. Lite överallt hittar jag inlägg om folk som skriver om sin tid efter en sjukskrivning osv, hur det har ändrat och gjort många till starkare personer. De var starka innan, men orken fanns kanske inte alls som innan. Och det är någonting som helt enkelt ramlar över hela tiden.
För 3 år sedan, hade jag precis flyttat hem innan jag skulle få tillgång till min egna lägenhet sen skilsmässan 2013. En egen tvåa på 62 kvdm i Linköping. Lyckan alltså. SÅ JÄVLA PEPP!
Jag hade längtat så mycket efter detta. Helt galet, min alldeles egna lägenhet. Min absolut första lägenhet fick jag tillgång till den 28 december 2008. En etta på 22 kvdm i Tannefors. Mitt emot busfabriken. Så, det skulle kännas gött med lite större, och lite bättre. Jag hade dessutom fått min heltidstjänst på mitt förra jobb hösten innan. Så, nu skulle jag liksom börja om lite grann, och samtidigt bara njuta av min egna tid. Helt fantastiskt.
Det här var min utsikt från lägenheten, min första natt jag skulle sova i den. 2 juli 2015. Man måste ju älska utsikten, eller hur? 
 
 
-
 
Anyhow. Äntligen egen lägenhet. Äntligen "ensam". Jag kraschade ganska saftigt våren 2014, nästan 6 månader efter skilsmässan så var det rätt tungt.. Jag blev kaos, panik och psykoser. Antidepp och grejer. Jag åt medicin ca 1 år, men vägrade all sjukskrivning. Jag var för rädd att jag inte skulle kunna ta mig upp ur sjukskrivningen. Jag hade en bra kontakt på psyk dock, och vi undvek att ge mig tabeltter med benzo eller andra beroendeframkallande medel. Jag var rädd att jag skulle börja missbruka tabletter och det i sig skulle bara göra allting ännu sämre. Jag känner nog mig själv ganska bra, sa dem åt mig på psyk. 
Sen fick jag min DBT våren 2015. Och den gjorde mig gott, och lagom till sommaren gick jag från 75% tjänst upp till 100%. Så jag kunde tyvärr inte fullfölja DBT som man gärna går som kortast 1 år, helst 2 om det behövs. Men jag fick mycket bra hjälpmedel och mycket av det gjorde ändå att jag kom väldigt långt under den tiden. Och sommaren sen, vilken helt fantastiskt sommar jag fick. 
Vädret var inte alltid toppen, jag hade jeans och tjocktröja i JUNI, men det var liksom allt omkring. Egen lägenhet, bra vänner, och den där fantastiska Albin som jag hade lärt känna så mycket mer. Han var ett enormt stöd för mig under våren och sommaren. Min bästa kontakt som skulle varit med mig hela vägen slutade, och det var ledsamt, och då fanns Albin, liksom Desse där för mig på ett sätt som jag verkligen är tacksam för. 
Så, TACK, för att ni fanns där. 
 
 
Jag fick även 2 nya fyrbenta vänner, Alice och Lexie. Men Lexie har tyvärr fått vandra vidare, men hon bor i mitt hjärta hela tiden ❤
-  -   -
 
Och nu, 3 år senare bor jag i Boden, med min sambo Albin sen dryga 2 år tillbaka. Jag trodde absolut inte att det var här jag skulle hamna, verkligen inte. Men ändå. Vilken resa, och med mitt mående med. Jag får i princip inte psykoser längre. Jag har dåliga dagar, apatiska dagar. Men just psykoser och dissociatonerna har nästan slutat helt och hållet. Jag äter ingen medicin, eller så. Har just nu heller ingen kontakt med psykvården heller. Jag går på eufori och kärlek. Haha, klyschit kanske, men så är det.
 
- -   - -
 
Något annat som också en stor plus grej sen skilsmässan och allt kaos, jag har kommit närmare min familj, vilket jag är så otroligt glad över. Att berätta för dem om självmordstankar/självskadebeteende och diagnos var inte superlätt, men det gick. Och det var så skönt efteråt. Vi kanske inte pratar jämt, eller ses ofta, men jag känner ändå att jag är dem närmare nu än vad jag varit innan. Och jag är så himla glad åt det. För jag har en stor familj, och jag älskar den. Den är helt enkelt BÄST!
 
 

en throwback, och pepp.

När det blir sådana här svackor, så backtrackar jag. Kollar igenom gamla bilder. Vad var det som var så bra med dem, etc. Vad kan jag förbättra, är något dåligt? Kan jag lära mig mer? Jag är fortfarande i eget tycke otroligt basic i mitt användade av photoshop. Jag fick av en kompis från fototeamet på närcon, lite moderskeppet medlemskap, som jag tyvärr inte hade råd att förlänga efteråt, men ska se om jag går tillbaka senare vid tillfälle. Jag använder mig i princip av cameraRAW för det mesta, och det brukar räcka. 
Vid ett tillfälle försökte jag lära mig TiltShift, ovan är resultatet. Enkelt, men svårt. Och ganska kul... Bilden är över Söderköping från kanske, erh. ja. Just det. 2011? Enligt datorn är den från augusti 2011. Najs. Fotad med min Canon7D (Vila i frid), liksom dessa där jag lekte med mitt fisheye, och dessa är fotade i JPEG.
[En liten kort not om min Canon7D. Jag gjorde misstaget att låna ut den till en kompis, som sedan sålde den via en pantbank samma år. Det var iaf vart jag hittade den när jag sökte på kameran serienr när jag inte fick tag på denna såkallade vän.]
 
Jag lekte mer, och kanske inte tänkte så mycket på bilden i sig. Även om jag kröp runt och styrde och ställde ibland.. Så var det liksom trots det inte alls samma som idag. Även om det också kanske kan verkas sakna tanke bakom bilder ibland. Lite som med tattueringar. Folk frågar ofta om mitt ankare, och hjärtat och stjärnan har en tänkt symbolik, eller så. Att det betyder något. Allt måste inte betyda något speciellt? Eller?
 
--                    --
 
Men en sak som jag märkt, nämnt tidigare och som jag alltid återkommer till. Jag är duktig på att fånga ögonblick. Stunder i vardagen där jag kanske av ren tur, eller bara vetat någonstans, att här här ska jag fotografera. Exempel på 2 givna favoriter i det ämnet:
Överst: Alex, mitt syskonbarn och Linas son. Min äldsta storasyster. Bild 2, min syster Lina med Alex storebror Lukas. Jag älskar denna, det är så mycket kärlek här. En bild tagen mitt i vardagen liksom. Lite så. Precis som bilden ovan, att ha fått Alex i just den position han står, lite av ren och skär tur. Jag är givet medveten om att det finns många som är bra på detta, men det känns ibland som jag själv utan att egentligen prata högt om mig själv, är väldigt duktig på. För det liksom är något speciellt med dessa ögonblick.
 
Jag har flera bilder tagna i vissa speciella ögonblick som jag fullkomligt älskar. Men dessa är ändå 2 som står ut lite bland alla foton jag tagit. En mors kärlek. Ett barn helt inne i sig själv i en "kul" position på gatan hemma där jag är uppvuxen. Helt underbart.
Stunder i livet där allt står still.
 
En fars kärlek till sin son, knappa 3 dagar gammal. De där stunderna man alltid har i hjärtat, såklart. Men just att fånga det, utan att krångla till, göra sig till, att hitta den stunden. Det är en gåva i sig, och jag känner ju att jag är duktig på det. 
 
Känns som jag kom av mig lite här.. HAHA, men ja. Jag är faktiskt väldigt stolt över dessa bilder. Otroligt stolt. Jag fotar inte så mycket portätt som jag ibland önskar, och mycket för att ens vänner gärna flyr kameran.. Haha. Och sen såklart så blir det inte "Nu går vi och tar si eller sådana där porträtt" - Det blir de där spontana som sagt. De som bara blir av lyckliga "misstag".
 
Den här har jag tagit upp i samma sammanhang förut, men denna tog jag 20 maj 2007, Åsa med sin häst Wilma. Det är såå mycket styrka i denna bilden känner jag. En egentligen inte helt planerad bild. Jag testfotade och fick denna. Och då hade jag haft kameran i dryga 5 månader.
Och det kändes någonstans i mig redan då, att jag ville bli en bättre fotograf. Detta är en av mina favoritbilder i högen av allting. Det kändes som att jag också kunde bli lika duktig som alla de andra. Även om jag alltid gillat att hålla mig till vad jag kan, och kanske aldrig haft någon fotograf som inspirerat mig osv. Jag ville bara fotografera världen och visa hur vacker den kan vara i sin enkelhet.
Anyhow. När det blir svackor försöker jag se tillbaka, klappa mig på axeln och ge mig lite ny peppande energi. Det funkar, och allt sådär. Nu ska jag bara sakta men säkert hitta tillbaka till peppen och att inte fota för att folk förväntar sig det av mig. Nästa grej jag dock SKA fota, är min systers bröllop nästa vecka. Det ser jag fram emot. Så räkna med att det kan komma något sådant framöver, avslutningsvis, visar jag dock min tror jag, absolut bästa bild jag tagit:
Och här kan vi verkligen snacka ett lucky shot. Jag tog ett par innan denna fastnade på kameran, och jag ja. Älskar den på alla sätt. Den är verkligen den bästa bild jag tagit tycker jag. Det finns många, absolut. Men denna ligger nog på 1 plats av ytterligare ett gäng.
Nu börjar det ljusna ute, klockan är halv tre på morgonen och jag borde typ sova...!
 
Orkade ni läsa? Klart pluspoäng till er ❤
 
 
familj, fotografier, personligt, tillbakablick | | Kommentera |
Upp