den känslomässiga stormen.
Och så kom den ju, den där härliga ombytliga stormen av känslor som jag verkligen beundrar. Det finns tid och utrymme, men just nu finns det bara. En slags apati. Jag är både närvarande och på gränsen till dissosicativ. I vissa stunder, vissa dagar är jag bara som ett tomt skal. Driftande i rymden mot okänt mål. När Åke dog var jag inte beredd på hur jag skulle känna. Men jag tappade matlust. Mådde illa, och ville kräkas. Ironin i att låten precis före frukost hade varit "Good Charlotte - I just wanna live" - ironiskt pga titeln. Större ironi, när det är en låt från mina tonårsdagar. Jag tänkte jag skulle försöka jobba efteråt. Men allt jag hörde var bara ... ledsamt. "Saybia - the second you sleep" . Gud vilken uppmuntrande playlist denna vackra fredag, 30 december var. Eller inte.
Skämt åsido. Jag var aldrig beredd, på hur det skulle kännas dock. Åke har liksom alltid varit där. En del, jag och Britta brukade åka taxi med honom mellan köket/vardagsrummet som barn. Jag frågade varför han hade olika skor, men minns inte vad han svarade. Jag vet att han sa när jag var kanske 10, att jag kunde droppa ett bowlingklot på hans fötter, de skulle han ändå inte känna.
Jag har fina minnen, och distanserade minnen. Det är så overkligt när någon försvinner. När andetagen inte längre andas.
Någonstans mellan att hantera det hela. Så nås jag några dagar senare av en gammal äldre bekant, en gammal vän, att hen inte andas. Att hen valt att avsluta sitt liv. 26 år fyllda i november 2022. Återigen raserades känslomuren och jag blev lamslagen. Även om vi inte stod varandra nära, så känns det, så ofattbart. Jag vet hur Hen kämpade med ångest, dödsångest och tydliga suicidtankar. Hur hen var i psykatrin, ibland i månader. Inlåst men ändå kunde det inte rädda Hens liv.
Jag vet att hen har fått ro, men det ändrar inte sorgen över att hen inte finns.
Jag är turbulent i mina känslor och jag vet varken ut eller in. Ena dagen är allting alldeles kanon, andra dagen vill jag gömma mig och bara glömma allting.
Men jag tar mig igenom det, sakta och så tryggt jag kan. Med dem verktyg jag har, med det jag kan.
Jag är tacksam för att ni finns där, checkar in. Men jag är också ledsen att jag inte klarar den djupare delen av samtalet. Jag blir lite för ledsen och pallar bara inte.
Men tack för tålamodet. Med mig.