30.12.2022
Men. Allt jag har i huvudet är att min farbror inte finns med oss längre. Att någonstans rubbades världen ur balans lite till. Jag både vet och känner att han har det bra. Men jag känner mig tom. Tom på ord. Tom på känslor. Samtidigt är det överallt och jag vet inte hur eller vad jag ska göra.
Jag fick beskedet igårmorse. Och jag blev ledsen där. På jobbet. På frukosten. Krabbelurerna gjorde ont att äta. Och jag tvingade i mig de sista. Jag tänkte att jag ville försöka jobba. Och det är här allting blir så fel.
Jag VET att ingen menar illa. Jag VET att det är pga kärlek, och att man bryr sig. Men enda sedan jag fick diagnosen borderline, och att jag har svårt med känslor. Så behandlar man det annorlunda. Familj. Vänner, och ibland kollegor (de man har kunnat berätta för) . "Klarar du jobba nu? Åk hem."
Osv. Och åker jag hem, medan någon annan som kanske går igenom samma sak, så känns kan svag. Vek. Men alla säger samma sak. "Åk hem, vila och ta hand om dig".
Och jag gör det. Jag låter känslorna ta över och jag pallar inte. I bakhuvudet känns de som de hånar mig. "Att hon inte klarar av det".
Men jag VET att det är svårt. Jag vet inte själv hur jag ska tackla det. Gå och gråta på jobbet? Gå undan för det? Gå med rödsvullna ögon? Klart det är bättre att göra det hemma.
Det var samma sak när mormor gick bort. Lördagskväll. Jag skulle jobba morgon, kommer dit och någon frågar hur jag mår och jag bryter ihop fullständigt. Kul.
Jag skulle göra vadsomhelst för att inte vara så, samtidigt är jag lite tacksam för det. Att jag känner. Att jag låter det ta lite plats.
Men vissa dödsfall reagerar man bara starkare på. Ibland oväntat.
Varenda bok i min bokhylla, mina barnböcker jag löser för Elvira. Är böcker jag fått av min farbror. Böcker hon vill höra om och om igen.
Det är stort. Och viktigt. Och det känns i hela kroppen. Och jag behövde bara få ut det ur huvudet.
2022 lämnar jag med sorg, och börjar året med sorg, för att tillslut fortsätta alla steg framåt. Och jag måste få göra det. Vara ledsen. Säga att det nya året börjar i sorg, för det hände igår. Inga löften i världen säger att man vaknar upp 1 januari 2023 med att "glömma" det som hände för 2 dagar sedan. Inte en chans. Men att erkänna känslan. Låta den vara där, betyder nog mer att jag vuxit. Och jag fortfarande lär mig.
Mina känslor är en konstant berg och dalbana. En annan resumé av året kommer. Men just nu behövde detta komma ut.
Vila i frid. Du är så saknad. ♡
