7 december 1988....

... då föddes jag, för 30 år sedan. En onsdag enligt kalendern. En liten tung sak på 4110gram. Japp, tjockis. That's me ;) Nejdå. Men precis som alltid, när man fyller jämt, eller "stort" så är det alltid lite extra firande som väntas. Eller så. Men, nu är familjen och vännerna nere i södra Sverige, och jag här. Så jag och Albin firar mest. Och det är helt enkelt rätt underbart det med. Vi kom nyss hem efter att ha ätit på SuzieQ här i Boden. En typ retro restuarang med asgoda hemmagjorda hamburgare. Fyfan, vad det var gött.
 
Tycker bilden säger det mesta ... ;) Hahhaa. Nejdå, men lite sådär gott var det. Förutom att jag inte slickade någon skål med chokladsmet? Hahaha. 
Och givetvis, tagen på bar gärning med tom&jerry kexen, också bilden som var min studentbild. 
 
Nu till kvällen finns det glass i frysen, vaniljglass med chokladkross. Så, det kan bli kvällens efterätt. Jag är iaf väldigt nöjd med dagen ändå. Det slår min 25 års fest med hästlängder, liksom att när jag fyllde 20, så hade vi varit på begravning 4 dagar innan. Så, min födelsedag just nu är väldigt fin.
Som den ska vara. Precis lagom mycket av att bara ta det lugnt, och allt det där. 
 
Nu ska jag bara fixa med en käpp så jag kan halta fram du vet. Gammal och grå nu tydligen ;)
Nejmen, men jag är asglad att det snöar, är kallt och redan ligger ett fint lager med snö. Bästa på hela födelsedagen. Och jag har fått 2 blombud, och ett paket med lite härliga ljus, och choklad från Jenni i Haparanda. Underbart med vänner. <3
 
Men nu, ska jag helt enkelt fortsätta ta det lugnt och bara vara med Albin <3
 
fotografier, personligt, tillbakablick | | En kommentar |

positivitet, och Oden

Med föregående inlägg i tanken, tänkte jag givetvis lyfta några bra saker också, saker jag först inte trodde skulle bli sanning, efter allt som varit. Mitt kaos, min panik, mina relationer som nästan alltid gått i kras, pga tusen olika orsaker. Hur man trots all skit faktiskt kom levande ur. Det är ju faktiskt ganska fint att man trots elaka och dumma tankar faktiskt tar sig ur sin kris. Det är inte lätt alla gånger. 
 
Några av de saker jag aldrig trodde skulle ske:
- Besöka Norrland (och att ens bo här...!!)
- Skaffa hund (han blir ett halvår 26 oktober)
- Känna lycka
- Få en bättre relation till familjen, berätta om depression/ångest/diagnos/självskadebeteende
- Se norrsken så mycket, och ofta
- Uppleva riktigt vinter igen (för ja, Norrland har mer vinter än södra Sverige, så är det bara)
- Se vintergatan så pass tydligt att det känns surrealistiskt
- Hantera min ångest bättre
- Ha en större acceptans om de som varit
- Gå vidare överhuvudtaget (ett tag fanns inte ens det alternativet, nedåt var enda vägen)
- Träffa någon, (Albin), som vågade ta diskussionerna, gå in på djupet, in under huden utan att backa. Trots att jag varit elak och framförallt sänkt mig själv under tuffa tider, så lärde han mig att se, när jag saknade synen.
 
Och biten att skaffa oss en hund... Alltså. Åh, jag är så glad, ibland tittar jag bara på Oden där han ligger och snarkar i mitt rum, eller i soffan, eller på golvet i hallen. Kan fortfarande emellanåt inte riktigt greppa att han är min, våran tillsammans. Det är ett enormt steg för mig, och det krävs mycket av mig, av oss. Och det tar sååå mycket på energi, men någonstans vet jag att det är värt det. 
Speciellt de där gångerna när han redan nu, vid sina 5 månader, går så fint i kopplet bredvid, eller när han går löst, fortfarande går fot vid min sida. När han tålmodigt väntar in mig, när jag fotograferar i skogen. När jag säger kom, så springer han till mig, sätter sig till vänster om mig. Det är en så sjukt maffig känsla. Vi har självklart mycket mer träning framför oss, men just dem där bitarna är bara sååå magiskt härliga.
Som en bonus till det hela, från när vi var på Åberget (som vanligt), häromdagen:
Vissa bilder vill inte haka med här, men jag tror det finns några fina att titta på ändå. Dessa är från 16 oktober, och det kommer nog komma några till från de senaste dagarna med snart.. Det är såå bra att åka dit helt enkelt :) Oden älskar dessutom att springa omkring där..! :D
 
"we are all stories in the end, just make it a good one, ey?"
 Jag och Oden under ett mysig tillfälle. <3
fotografier, hundliv - Oden, personligt | | Kommentera |

borderline, triggerpunkter.

När jag tar tag i hösten, känner färgerna i själen som vibrerar, minns jag helt enkelt varför jag älskar hösten Många säger att det är den gråa tiden, den mörka och kalla tiden. Jag förknippar hösten med värme, med kärlek, med ljus. Först av allt: vem älskar inte när löven byter färg? Vem älskar inte att ta fram den stora koppen, fylla den med varmt gott te, eller varm mustig choklad med kanske lite grädde på toppen? Oavsett vad man anser om hösten och dess mörker, kan nog ingen förneka värmen som samtidigt kommer. Det är de där solstrålarna en klarblå himmel och friskt ute. Eller hur? Ni kan väl nästan känna värmen bara av att läsa det, jag gör det iaf...
 
Nu, med tanke till rubriken och hösten. Den är inte alltid ljus för alla, för vissa är det helt enkelt tiden där allting svartnar och det bara är kaos. För vissa blir det tiden på året som innefattar en hel del ångest, och mycket ligga i sängen. Sen jag fick min diagnos, efter mitt första besök på akutpsyk efter några samtal att hitta en psykologkontakt, vilket var tanken först. Dock, blev jag rekommenderade till akutpsyk då de ansåg att min ångest var för hög, för att vänta på en psykolog 2-3 månader. Sagt och gjort, jag åkte dit. Diagnosen kom redan då, innan jag ens gjort en utredning. Borderline med dissociativa störningar - jag sattes i kö för DBT direkt, och inom 2 veckor skulle jag få en kontakt på psyk. Utredning kom därefter. Där var det samma sak, 2 timmar samtal med en handbok om hur jag skulle agera under olika scenarion. Han som intervjuvade/utredde mig kan inte ha varit så mycket äldre än mig, och han sa även att även om diagnosen för dem var självklar och tydlig, var de tvunga att göra såhär. Diagnosen blev härmed bekräftad. 
 
Någonting jag lärde mig under allting, processen och väntan inför DBT, handlade mycket om att reglera känslor, hitta mina triggers och att lära mig hantera dem. Varför uppstår en känsla, varför finns den, varför reagerar jag som jag gör, etc. Och jag lärde mig också att jag hade sjukt många triggers.
Den största och mest medvetna trigger jag har, handlar om att spela sällskapsspel av olika slag. Jag får typ panik, och hjärtat rusar varje gång någon frågar. Notera även att några av mina bästa vänner nu är spelande människor. Inte bara PC, eller konsoler. De spelas även en del brädspel. Så, hur funkar det för mig? 
Jag kan gärna se på andra spela, sålänge ingen drar med mig i det. I vissa situationer har det hänt att jag bröjar gråta när folk frågat mig. Så ja, en ganska enorm trigger. Jag har nämnt denna förut, men det är som sagt, den mest tydliga och uppenbara trigger jag har. 
 
Vissa triggers har jag fortfarande inte löst, eller hittat, eller vet om. Ibland är det bara enstaka ord, som jag kanske inte ens hinner uppfatta fören det är igång. Det går sååå snabbt. Hjärnan bara jobbar direkt, den varnar inte ens, den bara akut springer till "DEFEND YOURSELF!!!" - det går så snabbt, att de som känner mig riktigt väl, redan här säger: nu försvarar du dig själv, sluta med det.
Med lite tur, och en förhoppningsvis inte alls envis jag, kommer jag att reflektera. Annars kommer försvaret att bli starkare. Här kritiseras jag, i min hjärna, och jag tänker inte tillåta det. Som ett expempel. 
 
VI har alla triggers i olika benämningar, och det är så viktigt att veta vilka dem är, jag säger inte att det är lätt, inte alls. Men jag säger att det hjälper. Då kan man också, med hjälp av förstående närstående också hjälpa till att man hittar tillbaka till ett bättre läge där man inte försvarar sig. Det i sig är guldvärt. 
När saker varit som värst för mig, får jag som blackouts/minnesluckor. Och rent generellt försöker jag fortfarande emellanåt, minnas saker från hösten 2013, till våren 2015. Den tiden är ganska blurry för mig, finns saker jag gjort med vänner som jag inte minns etc. Men fått återberättat såklart. Men det är jobbigt att det är så, att inte minnas saker. Men, förflutet är inte viktigt på det sättet heller. Vi ska ju framåt! 
 
Och nu, med mycket hjälp från min sambo och goda vänner har jag lyckats komma mycket längre än vad jag trodde. Och det är så stort. Jag är så otroligt tacksam. Men jag försöker fortfarande reda ut alla mina triggers, så jag kan lära mig att hantera dem ännu bättre. 
Jag hoppas att det hela i sig, kanske ger en liten förståelse till varför man är som man är, samtidigt som jag tycker det är viktigt att veta mer om det. Denna text skriver jag främst för eget bruk, mycket tankar som varit denna höst, och som jag först nu lyckats få ner lite mer samlat. 
 
Jag är inte min diagnos, men jag kommer och har alltid varit väldigt känslosam. Relationer är knepigt, och jag är alltid rädd för att folk ska överge mig, jag blir sjukligt lätt paranoid och jag är misstänksam. Det är få som får komma mig innanför huden, även om jag kan verka väldigt öppen med min diagnos, så är det fortfarande så mycket som inte alla får veta, eller behöver veta. Vissa saker är för en själv, för att bli den bästa personen man kan vara, för sig själv och andra. 
Jag avsutar inlägget med denna bild, för att jag både ser så lycklig ut, för att jag faktiskt är lycklig, och för att personen jag älskar så otroligt mycket tog fotot, min sambo Albin, min vita riddare och min soldat ❤
Han som såg mig, när ingen annan kunde. <3
känslor, personligt | | En kommentar |
Upp