16 november

Det dyker upp ibland, sådär. Den här dagen. Inte en favoritdag direkt. Men den hände och det var så det var. Idag för nio år sedan, söndag den 16 november 2008 så fick jag veta att farfar hade gått bort. Mamma var det som väckte mig, och det var inget roligt sätt att vakna på. Minns det bara så tydligt. Farfar hade cancer och hans tid tog slut. Det sög. Verkligen. Jag saknar honom, i början var de jobbigast, jag var tvungen att besöka graven ofta för att få huvudet att stå still. Det är som sagt nio år sen nu, men ibland så känns det som de skedde nyligen. 
Jag skrev en dikt till händelsen dock, tänkte dela med er.

det brinner ljus för dig.
enbart dig.
ditt liv må ha slocknat
men inte din värme
din kärlek

den finns där
i oss.
hela tiden

och det är konstigt
hur en enda människa
kan lämna såna spår

 

du kommer aldrig glömmas bort
ditt liv må ha slocknat
men inte din kärlek
din värme
och därför brinner
den lågan
än.

oavsett om du inte längre
vandrar här på jorden
med oss.

-
 
3 år senare följde farmor med. Men hon försvann runt halloween helgen, det sjukaste: begravningen var sedan på farfars dödsdag, den 16 november 2011. Det gjorde så ont. Det hjälpte inte att prästen sa fel datum på saker och ting. 
du somnade
och du vaknar inte mer
du är hos farfar. 
ni är tillsammans igen.
och det är skönt att du inte har ont.
att du är fri. 
-
 
Idag tänder jag ljus för er båda två, saknar er farmor och farfar ♥
 
familj, känslor, personligt | | Kommentera |

#metoo

En del av mig ville inte haka på, jag brukar inte känna så mycket för dessa trender egentligen. Jag menar, vad gör den? Vad innebär den där hashtagen ? Men, så kommer vi igen. Dit vi skriker, tjatar och pratar ihjäl oss om. Det som alltid finns i en diskussion, lång under där ingen hör, eller egentligen lyssnar. Orden som slår, men som inte betyder vad man menade.
 
I situationer där man inte ska, eller röra någon annan när man tydligt sagt "NEJ". I situationer där folk arbetar, går på stan, kanske har ett enligt någon för uringat linne/tröjja, whatever. DET SKA INTE SPELA NÅGON JÄVLA ROLL. Jag ska kunna springa naken, eller kunna stå naken på stan utan att någon ska taffsa, göra sexuella anspelningar. Det ska bara inte hända. Men likt förbannat gör det. Och det mest tragiska är även att det händer inte bara oss tjejer, egentligen. Det finns även män som utsätts för samma sak. Det händer alla, vissa mer än andra. Att sexuellt eller kasta sexuella trakasserier drabbar inte bara ett kön. Det drabbar alla. 
Absolut att vi, kvinnor får ta kanske den större smällen av det. Men det gör lite ont att veta att det även händer män, och jag känner några som blivit drabbade. Det är precis lika fel.
 
Som så många andra, det var pojkar som skulle in och kolla i duschen efter gympan. Se vilka som utvecklats mest. Själv var jag kanske inte så brydd. Jag döljde inte, jag visste att det var iaf inte just MIG de såg efter. Det drabbade skolkompisar, vänner. Senare även mig. Jag var inte lika utvecklade som en del i min klass. Mina bröst kom sent. Kanske ville jag ha uppmärksamheten som de andra fick, samtidigt inte. Jag kände mig ibland "befriad". 
Kanske borde jag dolt mig, som alla de andra. Kanske borde jag förstått att jag också hade en kropp att dölja? Kanske? Men trots detta, så drabbade det även mig. Senare. Inte under skoltiden som jag minns, kanske förträngt likväl, vad vet jag? Minnet är ganska .. Intressant. 
Mitt ex förgrep sig på mig. Trots samtal hos psykologen, där sexlusten inte fanns. Där vi noga sagt att jag INTE var sugen, det finns dokumenterat. Trots det, hände det. Någon tog sig för. Fast det var tydligt sagt att jag inte ville. 
Människor säger saker. Jag slutar lyssna. Jag vill inte höra. Jag stänger av. Hjälper det ?
NEJ. För det pågår konstant, hela tiden. Så många andra drabbas.
 
Jag har anmält sexuellt utnyttjande vid 2 tillfällen. Men till vilken anledning? Det blir aldrig mer än anmälan. Man kan inte göra mer. Jag hoppas att #metoo kommer hjälpa. Jag hoppas. Inte för egen räkning, men för så många andra, som drabbats av det så mycket mer. Jag önskar att vi kan få upp det, en gång för alla hur sjukt det är.
 
Jag hoppas att det blir bättre. För alla. Det ska inte hända.
 
känslor, personligt | | En kommentar |

Kärlek så det rinner över.

Idag för 2 år sen blev jag tillsammans med den finaste människan jag någonsin träffat, nämligen Albin. Denna fantastiska människa har funnits i mitt kontaktnät i 3 år. Och jag är så tacksam för att jag fått lära känna honom, den där lilla Albin, som verkade ha så mycket att säga, men ständigt var tyst. Eller, så var det bara jag som inte var uppmärksam först. Men han gjorde mig nyfiken, på att veta vem han var. När vi väl pratade var det svårt att hålla käften.. Lite så var det. Och är, fortfarande. Jag älskar det. Vi har många fina moments tillsammans under dessa 2 år. Mycket skratt, mycket kärlek och sådär töntigt kära. 
 
 
Min fina sötnos. 
 
En liten sådan där, tillbaka sväng, några av de första bilderna, och den sista här ovan, från våran första dejt, med middag och finkläder, samma dag jag fick halsbandet som är en snöflinga. <3
 
Avslutar med denna bild från Öngårdsberget, när vi eldade, spanade norrsken och bara myste. 
Den där karln, älskar jag så otroligt mycket. ♥
Det är som att vi varit tillsammans så mycket mer än bara 2 år. Som om allting innan Albin aldrig har varit...Så mycket kärlek. Så det rinner över. 
familj, känslor, personligt, photooftheday | | Kommentera |
Upp