gråvita skyar, tandläkarväder..

....
Nån grävmaskin som sliter upp
en cykelväg vid fotbollsplan
Och nyponbuskar, nyponbuskar
Hela vägen nyponbuskar
ser jag när jag blundar
och nånstans där så blev jag
den jag är nu....

 
--
 
Det är höst nu, det märks. Lars Winnerbäcks texter kryper intill, värmer om och man håller i. Man tänker höst, Winenrbäck och varm choklad. Han har ju en dokumentärfilm som får premiär nu 6 oktober. Ja, jag ska se den. Lars Winnerbäck <3 I mitt hjärta. Jag avskydde honom i början, för jag blev otroligt less på att ha hört "Hugger i sten", typ hela Ölandsresan när vi var små. Men sen, någonstans därefter så började det liksom, hända något. Och sen dess har jag älskat allt. Min första skiva tror jag, var "Live för dig -99". Och sen har det liksom bara gått utför... HAHA, nejdå. Men nästan. I princip hela min familj lyssnar på Winenrbäck, vilket gjorde konserten den 19 september 2011 så mycket mer värdefull. I Göteborg. Bara Winnerbäck med stöd av härliga trummor och cello? Tror jag. Erh.
Inte de bästa bilderna, men iaf. Då gick vi alla, kanske var det iofs att Björn, min bror saknades. Men ändå. Det är ett himla mysigt minne. I ett regnigt Göteborg. Och det härliga att vi var där. Tillsammans.
 
-
 
Nu var det väl i och för sig inte detta jag skulle skriva om, men det bara kom... Såatteh. Bra där. Jag tänkte blogga med lite färska bilder från dagen, men de kanske kommer senare... Detta får bli kvar. 
Och vet ni? På tal om Winnerbäck? Jag fick min skiva signerad av Lasse själv för 4 år sedan. En av det bästa dagarna alltså. Jag fnittrade och levde på lycka i 2 dagar. Jag var hög. ♥
 
Mitt liv var då, uppochner, kaos och panik. Nyskild sen augusti, och Hosianna kom i det läget där det kändes som om han skrev om hur det kändes många ggr om. En tid av panik, återfödelse och verkan. Men att saker gör ont, det går inte förbi. Och som mamma sa, "När det blåser från ditt håll" - Den liksom sammanfattar den hösten lite för mig. 
Det var en tid i kaos och panik.
 
Det är 4 år sedan, och jag är så mycket bättre och lykligare idag än vad jag trodde jag kunde bli då. 
och med dig blev jag lycklig på riktigt, Albin ♥
familj, känslor, personligt, tillbakablick | | Kommentera |

Känslomässigt utmattad

Ni vet, och har ju hört att man ska prata mer om psykisk ohälsa och sådant party. Det är ett ämne som både upprör och som menar att man bara ska vara tyst. Personligen tycker jag att det är viktigt att dela med tips och råd till det man lärt sig längs vägen. Lite som att jag exempelvis alltid varit känslig. Och det i sig har orsakat mer problem än lösningar ibland. Likadant att det såklart, tar mer energi än vad man kan tro ibland. Förr blev jag mer utmattad av sociala tillställningar. Behövde liksom vila efter att ha varit hemma hos mamma och pappa och syskonbarnen osv. Blev helt slut och kunde inte koncentrera mig på saker direkt.
Det var därför jag var så tacksam senaste gången jag var hemma, för att fira mamma. Typ den första gången på jag vet inte hur länge där jag inte kände mig helt dränerad efteråt. En sådan glädje.
Jag var snarare påfylld med mer positiv energi och kände mig väldigt tillfreds. 
 
Hursomhelst, känslomässigt utmattad. Vad innebär det egentligen? Och varför blir man det? Nu är jag definitivt inte en expert här, men jag tänker berätta hur det kan vara för mig.
För det första krävs det inte mycket för att skapa en känslomässig obalans. Det kan räcka med att man vaknar på "fel" sida, eller känna att dagen är dålig, eller att tillochmed inte fick på sig en strumpa. Ja, faktiskt. Det kan skapa mer krig på insidan än vad man tror. Liksom, "kan du inte ens ta på dig en strumpa? Så jävla dålig". Och så var det liksom igång. 
Eller, en så enkel fråga för en annan när man är på fest kanske, eller social tillställning och någon frågar om jag ska vara med och spela sällskapsspel. Och här, här är det sjukt mycket trigger.
Jag har sådan ångest gällande spel. Hjärtat pumpar blixfort så snart jag vet att de ska spelas, och jag vet att de kommer fråga, och jag vet också att de inte ger sig trots att jag säger "nej, jag vill inte vara med".
I vissa fall går de så pass långt att jag faktiskt gråter om de fortsätter fråga. Det har hänt. Jag har spelat yatzy med mina föräldrar tror jag 1 gång på nästan 12 år eller mer. Jag har inte spelat kort eller datorspel/mobilspel på lika många år. Jag har inga spel på min telefon, och heller inte datorn. Jag vägrar. 
Det spelar ingen roll om vem som frågar, eller vilka som spelar, jag får ångest bara av tanken. Enorm triggerpunkt. MEN, jag kan gärna och jättegärna dessutom, titta på när ANDRA spelar det är inte lika jobbigt. För då slipper jag vara med. Och en sådan här grej kan göra att jag blir utmattad. Känslomässigt. Försvara sig om varför man inte spelar. Att jag måste förklara. Att jag behöver ett försvarstal, för blickarna jag får. Suckandet av det. Det slår aldrig fel. Mina närmsta vänner, som är väldigt spelintresserade har helt enkelt inte ens frågat sen första gången så att säga. Och vid vissa tillfällen så hjälper dem mig även att få andra människor att släppa taget om att jag inte är med. Att höra "men vad tråkig du är då." "Amen vadå, det är ju bara ett spel, det är inte på riktigt" "ställ upp för laget!"
Jag blir ledsen. Och trycker ner mig rätt mycket, vilket också sedan resulterar i att man tillslut ligger helt utmattad och bara. Är. Typ. Man andas. Man gråter, okontrollerat. Rödsprängda ögon och en ork som inte finns. Fryser, svettas och bara gömmer sig. Så blir det för mig när det blir för mycket. Känslomässigt utmattad.
Det händer så mycket i kroppen. Det går så fort. Ibland uppfattar jag inte ens själv fören efteråt att jag blev triggad. Det kan ibland även ta 2-3 dagar av vissa saker innan det faktiskt ger en urladdning. Urladdning = allting svämmar ut på samma gång. Det blir med andra ord en enda stor soppa av alltsamman.
Att då försöka orka hitta VILKEN känsla och VARFÖR är inte superlätt. Det tar några dagar ibland innan man återhämtat sig helt. 
 
Så, även om jag kan framstå som oerhört social och glad person, så finns det krig man aldrig ser utåt. Det där vi inte pratar om, känslor på insidan, det som skapar en slags reaktion där du inte kan kontrollera vad som sker. Jag har alltid varit i kontakt med mina känslor, men jag har för första gången börjat kunna benämna vilka som är vilka. Som att jobba med att se skillnad i ledsen och arg. Vilket jag har ahft svårast för att kunna separera. Och då är DBT, det jag gått ett awesome verktyg. Så tack vare den har jag lärt mig mycket, och borde lärt mig mer om jag gick färdigt. Men det har varit lättare sen dess. Mycket lättare. 
Att vara känslomässigt utmattad är som att vara sjuk. Feber sjuk. För man känner sig så, utan att faktiskt ha feber, eller vara sjuk. Du bara har samma symtom, men pga ångest. 
 
Jag tycker inte om att vara just detta, utmattad, men de händer då och då. Det viktigaste då, är att hitta ljuset igen, låta känslorna få ta sin plats innan du kan bearbeta händelsen och känslorna kring det som skedde. 
 
"Be nice. Always. People might fight battles you don't know"
 
känslor, personligt | | En kommentar |

Borderline, känsla och vinst.

Det är en märklig känsla. Det där att känna sig lycklig. Sådär så att man undrar, är det verkligen såhär? Bitvis och under tiden vi bott här uppe har jag i stora drag levt på ett slags rus. Att se norrsken nästan varje kväll i februari/mars. Att vakna och se snön utanför. Att se årstid ta sin tid, bli sakta vår. Att få uppleva de där stjärnklara nätterna tillsammans med Albin. Saker jag drömt så mycket om, men som jag inte riktigt kunde eller orkade göra hemma, för det var inte samma sak. Alls. Det är märkligt hur jag helt plötsligt inspireras så mycket mer, lever så mycket mer. Vad hände? Betydde flytten såhär mycket? Det känns som jag är hemma. Som om min själ landat i sin rätta miljö. Kan jag säga så? Är jag elak då?
 
Det är något med luften här, stämningen. Miljöerna. Vart jag än vänder mig, finns det alltid något jag vill uppleva. Se mer av. Åka ut, utforska. Ja, Östergötland/Linköping är så fint på sina ställen också. Det är bara inte samma sak. Det är märkligt. Det är underbart, och det är magiskt. 
 
I bilen så lyssnar vi på Svenska Klassiker, och Cornelius Vreeswijk kommer upp, en ganska specifik låt. [https://www.youtube.com/watch?v=ZWPoKQwAxsE]
Jag minns vardagsrummet i huset hemma, den stora skivspelaren som mamma hade. Med LP, kasett, och radion. Jag minns att vi ringde in för att önska just den låten. Jag gillade vet jag, barnen i bakgrunden. Och det får mig alltid att tänka på just det där. Att ringa till radio, önska den låten och att samtidigt lyssna på sig själv, i radion och sen lyssna på den där låten. Det är iaf ett väldigt mysigt minne jag har. Jag vet inte ens hur gammal jag var.
 
~
 
Jag har, som jag nämnt innan sådär i förbifarten alltid varit ganska känslig. Jag grät lätt, och jag var otroligt blyg. Tonåren är ju bara, kaos. Känslostormar och hormoner. Behöver jag ens säga det...? I efterhand så kan jag stundvis ha skuld i mitt beteende som tonåring, men å andra sidan så hade jag nog inte så mycket kontroll på allt som skedde då. Insidan och ångest. Hur jag aldrig ville fylla 17 år. Jag har en dikt om det någonstans. Det liksom, ville sig inte dit. Jag har inte en aning egentligen. Med tanke på att jag i december fyller 29, så kan vi sluta oroa oss...! Jag fyllde 17. Jag fortsatte, och jag kom hit. Jag har märkt att jag vågar drömma om framtid igen, jag vågar göra saker, och jag gör det med ett leende.
Jag har idag en diagnos, Borderline. Jag säger inte att HSP, högkänslig personlighet är en diagnos, men något jag definitivt kan relatera till och som jag känner kan göra att jag begriper ganska mycket med mig själv. Känslor utanpå, nerver som folk kanske kan slå på utan att de vet att det gör ont. Det krävs inte mycket när man är känslig. 
 
Jag har haft många olika relationer, destruktiva, bra och viktiga. Jag har skadat, vårdat och trasat sönder. Jag har lagat, växt och utmanat. Relationer har alltid varit svårt. Alltid. Jag har fortfarande bekymmer med relationer idag, men sen man började kräva mer raka och tydliga kommunikationer har mycket blivit så mycket bättre. Också det, en ganska fin känsla när det varit tungt. 
 
Det jag egentligen vill säga med inlägget är att jag tänker mycket, och just nu väldigt mycket på förr och nu. Skillnader på måenden, och sätt att vara/leva. Det känns som jag är så mycket mer mig själv nu än vad jag någonsin varit. Så tacksam för att jag känner mig glad. Att ha mer bra dagar än dåliga. 
Att värdesätta de viktiga relationerna i mitt liv så mycket mer. Jag blir lätt känslosam över tacksamheten jag har mot vissa av mina vänner, och väldigt snabbt tårögd. För vissa av mina vänskapliga relationer har verkligen växt de senaste åren, vuxit sig så mycket starkare. Det gör mig rörd, lycklig och tacksam. 
Ta ingenting för givet, ge och ta. Inte bara ta, och förvänta sig saker. 
 
Jag vill gärna tro att jag växt, att jag faktiskt tagit mig sådär framåt som man alltid sa, när självmord var enda svaret på dessa jobbiga frågor. Att jag tagit mig förbi och framåt. Om än att sådana tankar eller beteende kanske inte försvinner för alltid, men de blir inte lika ofta. Senaste självskadan var ändå bara förra året. Jag rev sönder min hud, sådär brännsår ni vet. Men jag är ändå glad att jag inte gjort något sen dess. Och jag tror inte jag kommer göra det igen. 
 
Det är märkligt, att känna sig såhär på insidan. Som jag sa till Albin, förut i bilen, jag kan inte för allt i världen minnas när jag kände mig såhär lugn senast. En märkligt fin och skön känsla på samma gång. 
Och som jag sa, till Anton, My och Albin där på LinCon, att jag för första gången kan säga att jag trots några dåliga dagar i april, varit lycklig i dryga 4 månader. Känt mig lycklig. Det är fan en bedrift. 
En vinst. Ett steg som är så stort att jag inte ens vet om ni kan begripa det.
 
Jag är lycklig. Jag mår bra. Och jag tycker det är märkligt, men vackert. Så häftigt ändå. Hur livet kan bli så fint bara sådär.
 
 
Tack, tack för att jag får känna hur fint det är att vara lycklig. Tack för att ni finns, är där och bara är. 
känslor, personligt | | 2 kommentarer |
Upp