jag VILL, jag KAN, jag SKA.

Just de 3 orden, VILL, KAN, SKA, satt ovanför dörren till våran gympalärares lilla utrymme där musikanläggningen fanns, på Vikingstad Skola. Jag minns dem väl. Jag fattade dem aldrig. Vadå, VillKanSka? Whats the meaning?
Och jag rabblade dem där tre orden utan att säga ett jag framför. Jag grubblade på det länge ska ni veta.. Och för några år sedan, insåg jag det enkla i det som varit svårt att begripa.
Jag VILL, jag KAN och jag SKA. Inte försöka, inte behöva, eller så. Utan 3 raka enkla jag KAN, jag VILL, och jag SKA. Bort med lama ursäkter liksom.
 
Dessa 3 ord är något jag numera pushar mig igenom när jag väl får tummen ur och tränar. Eller springer. Jag som knappt klarade 2 km i skolan, sprang för några veckor sen 4 km, utan att stanna. Mitt nya "rekord". Innan var det längsta 3.5 km, vilket jag sprang senaste 2016, i Boxholm med Albin och Alice om jag inte missminner mig. Hursomhaver, jag är en lat människa. Jag tränade som  mest aktivt för 5 år sedan. 3 ggr i veckan, stabilitet och styrka. Jag har inte kommit igång alls, sen dess. Jag har gjort lite försök då och då, men ikke. Det stannar av sig. Nu är jag på den där punkten där jag har så ont i ryggen nästan jämt, det känns svullet i svanken pga smärta, och knutarna liksom försvinner inte. Mina lår har säkerligen uppåt 15-20 muskelknutar, mina vader som massören för flera år sen inte ville arbeta sig igenom, med anledning av att dem var sååå spända. 
Vad kan jag göra liksom?

Jo, träna, stretcha, och mjuka upp. Under det halvåret jag tränade 2013 hade jag inte ont i ryggen mer än vid kanske mens, men det är nästan obligatoriskt. Nu spelar det liksom ingen roll, att sitta, stå eller ligga. Det är bara ömt och jobbigt. Jag är så otränad just nu, och jag hatar det. Min kropp hatar det. Nu är jag inte alls sådär att jag vill bygga muskler och bli värsta fit. Jag vill bara ha en bättre balans mellan mig och min kropp. Sluta känna mig som en stor heffaklump, som egentligen bara har det mesta fettet omrking magen. Det fina bukfettet. Det som är farligt, och kan leda till dåliga saker. I've heard it all. Diabetes (med anledning till allt godis jag vräkt i mig genom åren) - hjärt och kärlsjukdomar och allt det där. I övrigt är det egentligen inga fel med min kropp, jag har som sagt ett problem som jag numera stör mig på allt oftare, min mage.
Jag vill bara trimma ner det. Skära bort det, slänga ut den. Bränna den. Ja, ni fattar. 
För 7 år sedan, 64 kg lätt och jag ansåg mig vara tjock. Jag köpte fortfarande kläder i Large, trots att jag kunde ha ibland, vissa saker i Small. Jag har trots storlek på kroppen alltid köpt medium/large. Men nu i och med hur saker ändras, är det snarare Large/XL. Även om man inte är speciellt stor. 
Förra sommaren, midsommar natt och vi fotade i klänningen jag köpt, för vackra fotograferingar bland annat, nästan 90 kg tung, och ja, det syns inte ens. Att klänningen är i stl 46, är något som tog emot, men vad skulle jag göra? Jag vet ju hur spegelbilden ser ut. Även om siffran säger 90 kg, så syns det inte. Folk tror jag väger 75 kg.. Så, bara jag får lära mig att ta hand om mig själv igen så kommer siffran tillslut kännas mer rättvis. Och jag kommer inte bli arg på den heller. Och vet ni?
Jag trivs ändå hyfsat bra i min kropp, jag är bara less på att den är otränad. Och kroppsbild och klädstorlekar är ju alltid något som man måste sluta stirra sig blind på. Vi har alla olika kroppstyper, och även om folk rynkar på pannan åt en när man behöver större storlek i exempelvis arbetsbyxor eller liknande, så är det så. Min kropp har breda höfter, en "timglasmidja" och bred vid brösten, dvs enligt en storlekstabell räkning på klänning, är mina höfter Large, min midja Medium, och min byst XL. YAY! Vilken storlek väljer man sedan?
 
Jag hade på bilden en starkare rygg än idag, och jag SKA dit igen <3
 
känslor, personligt | | 2 kommentarer |

om drömmar.

Vi har dem allesamman. Saker man vill ha, göra eller få. Uppnå i livet liksom. Nu är det här kanske otroligt materialistiskt av mig, men iom mitt otroligt stora intresse för fotografering, är det nog bara så.
Men ändå, sen jag köpte min första systemkamera, min Canon EOS 350D, har jag alltid drömt om att få äga en mer proffisionell kamera. Med dem där stora mäktiga objektiven som fotograferna hade. Alltid. Prylgalen? Ja. Kanske. Men, jag var samtidigt så väldigt glad åt den. Och det är jag fortfarande. Men, den kameran har nu min syster Anna. När jag uppgraderade min 350D, till en 450D. Fortfarande canon .. Såklart för mig. Jag har ägt systemkamera i 11 år i år. Jag har gått igenom, 5 kameror. 350D, 450D, 7D, 20D, och nu, sen 2013 har jag ägt min trojänare 5MarkIII. Och den drömde jag länge om. En 5markII har jag kollat på enda sen jag köpte min 350D faktiskt. Men så kom uppföljaren... Och den kostade massor. Men tillslut, så fick jag råd. Och det var så otroligt härligt. Jag var sååå satans glad. Helt underbart. 
En av mina första bilder med min 5markIII, som inhandlades 17 oktober 2013. 
Och en gammal copyright länk till en blogg som inte längre finns bör tilläggas.. Men iaf. Jag älskade den. Hur det blev med bokeh, etc. Helt magnifik i min mening. 
Idag slog en annan dröm in, jag har tittat också även på detta objektiv HUR länge som helst. Och med tanke på vad som ligger framför, samt att jag saknat ett vidvinkel med bredare vidvinkel, än det 24 mm jag har, så kom idag mitt nya Canon 16-35mm f/4 IS USM hem. Ett drömobjektiv. 
Tagen idag, med nya objektivet. Jag är superglad. Med mitt 24 mm hade exempelvis flaggstängerna blivit kapade:
Ni får ha överseende med att bilden är från 5 april förra året (letade som en galning efter en bild åt ungefärligt samma håll, med ungefärligt lika riktat. Men ja, en liten skillnad...!
 
Jag är iaf inte missnöjd med de bilder jag fotade idag, sambon tog även lite fina nya bilder på mig som jag ville dela med mig av.
En väldigt nöjd, och nyklippt Iza, de klippte ca 2 cm ungefär. Kanske inte syns mega mycket, men jag försöker fortfarande spara långt hår, se hur långt jag kan få..
Före jag klippte mig..! :p
 
Nu ska jag alldeles strax krypa ner bredvid sötnosen min, som är ledig imorgon och gosa massor ♥
fotografier, inspiration, personligt | | 3 kommentarer |

Alltså, åh. Moster igen

Igårkväll blev jag moster. Till en liten tjej. Lillasyster Britta har tillsammans med sin man nu alltså fått deras dotter. Jag spricker av stolthet. Jag har inte sett den lilla på bild, än. Men jag längtar helt klart ännu mer efter att få åka ner nu i slutet på juni så jag får träffa lilltjejen. Älskade Lova fick äntligen sällskap av en tjej kusin. Hon har varit ensam tjej bland syskonbarnen. Så jag tror hon är extra glad nu med. Åh... som sagt. Jag är såå glad. Hoppas att allt har gått bra för dem och sådär. Längtar tills jag får en bild på henne och allt det där. Och brorsan fick ju en bra "present" då han fyller den 3 juni, och det var då som lillen kom. Egentligen förvånar det mig inte att det skulle bli så. När Britta skrev det, så kändes det självklart. Haha. Helt fantastiskt. Jag är nu moster till sex fantastiska syskonbarn ❤ 
Här har vi de andra fem. Lova, Lukas, Emil, Alex och Ville. Dem har blivit så stora 😍
Mosters älsklingar helt enkelt 💕
familj, fotografier, känslor, personligt | | En kommentar |
Upp