uppdatering, fortsättning och framsteg

Undrar ni hur det har gått sedan mitt inlägg om hunduppfostran, nyttigt, viktigt?
 
Well, det har ju tagits stora framsteg åtminstonde. Lite småbakåtsteg de senaste dagarna. Tyvärr, men det är ju så man tar sig framåt har jag lärt mig. Rent generellt bara ur synpunkten hur allting gått kan vi sammanfatta såhär:
- jag "vågar" (med andra ord inte vågat/kunnat) ta Oden på semilånga promenader.
- från att få kanske uppåt 5-6 incidenter, är det kanske max 3 på sin höjd. Bästa fall bara 1.
- dubbelfäste med sele och halsband verkar trigga lite, samtidigt som det varit enda sättet att få kontroll
- jag kan numera gå ut med Oden direkt från lägenheten utan att han biter i kopplet direkt.
 
Allting är inte alltid perfekt, men han är världens mest närhetsökande till mig inomhus. Ska sova hos mig i sängen, nästan alltid nedanför mina fötter, vid min datorstol etc. Alltid i närheten. Väcker oftast mig först på morgonen eftersom jag många ggr tar den promenaden. Om jag inte jobbar helg, och Albin är ledig, då är dem promenaderna hans ..! Haha. Inomhus är det lite drömhund, lite myspys. Lite uppe i varv ibland, såklart. Det är och har varit svinkallt ute = kan inte riktigt gå för långa promenader med Oden i kylan. Även om han har tjock päls, är det mest tassarna som kan ta stryk här. Och det är lite dumt med för långa promenader. Det har vi löst med lite lek inomhus. Funkar rätt bra. Så pass att han dessutom leker mycket med sig själv och den leksak vi tar fram. Nuförtiden är det mest den lilla orange bollen. Den har varit till mycket hjälp. 
 
Det absolut jobbigaste är att veta att utomhus har vi just nu det svåra och jobbiga, medan inne är det som sagt, drömhund. I de allra flesta fallen. Som sagt, ingen hund är felfri. 
Men, den där sälen, ja, det är hans smeknamn atm, snösälen. Är väldigt mycket "slyngel ålder" eller vad man ska kalla det. Eftersom jag är som jag är, emellanåt otroligt rastlös och kaos på insidan, spelar det ju rätt stor roll, dels för att det återspelas i min hund. Så, är jag kaos, blir han kaos. Är jag osäker, blir han alpha/ledare och måste hävda sig när jag är som svagast. Kort sagt: jag kämpar lite med rottweilern i honom just nu. 
 
MEN, jag har börjat nu trots allt, börjat göra en plan. Jag VET vad jag behöver göra, och vad JAG ska stärka med. Av någon anledning har dock det så fina självförtroendet gått på vilovägar och jag ska helt enkelt återhämta det. För det är nog den största boven. Vi har haft en sjukt bra relation utomhus, men värra inomhus. Nu är det tvärtom. Så, målbilden att ha båda är ju egentligen inte så långt borta. Det är bara motivation, styrkan och att inte ge upp som gäller. Och det har jag inte gjort, jag har bara tvivlat på mig själv till förbannelse att jag helt enkelt brutit ihop några ggr. Men det ska vara slut nu. Jag vet ju att han älskar mig, såsom jag älskar honom. Och vi kommer nå en starkare relation nu också, det är jag HELT övertygad om. Jag vet ju vart jag vill. Jag vet vart vi ska. Det är bara en slags vägbula i vägen för oss just nu, och det är dags att ta tjuren vid hornen och göra vägbumpen till en slät lätt väg att gå på framåt istället.
Han har varit värsta drömhunden på mina fotopromenader i höstas, och då bara 5 månader. Så, jag vet ju vart vi ska som sagt. Jag och Oden, nu ska jag minsann visa att jag också kan leda lika bra som jag gjorde i början ;) <3
 
hundliv - Oden, personligt | | Kommentera |

nyttigt, viktigt och att erkänna -

Hallå där i världen, nu ni.. Ska jag skriva om något som jag tycker generellt är rätt viktigt och att precis som med psykisk ohälsa, viktigt att våga prata om. Det kanske låter allvarligare än vad det egentligen är, men jag tror inte att det är speciellt många som faktiskt tänker, eller funderar på det samma sätt.
Hursomhaver. Det jag tänkter på är hunduppfostran. 
Överallt kan man se människor som köper valpar, stora som små hundar. Hur söta dem är, hur gulliga dem är, hur fina och duktiga dem är överallt (jag har själv gjort mig skyldig till detta). Men, det är ju inte alls en garanti för att din valp, den hund du köpt är bättre än någon annan. Eller hur? 
 
Precis som det finns människor, och olikheter, är det samma med hund. Olika raser, olika egenskaper, olika sätt att vara och bete sig. Ingen är någonsin perfekt, och det krävs diciplin och uppfostran, samt tålamod för att ta sig igenom alla livets olika faser. Håller ni med?
I somras köpte vi hund, en blandras, Schäfer/rottweiler. Han är mest schäfer rent generellt, mamma var 100% schäfer, och pappan var 50/50 av schäfer&rotteweiler. Vi hade letat efter olika uppfödare osv i nästan ett halvår eller mer. Nästan på väg att ge upp, men så dök då dessa blandraser upp. Och vi blev kära.
Det klickade bara. 
 
Den här lilla sötkorven blev snabbt väldigt väldigt underbar och mysig. Bitig, som många valpar är, men han verkade väldigt nöjd att få följa med oss hem. Han gnällde kanske max 10 minuter efter vi lämnat hans hem som han varit i 8 veckor. Tydligen är det rätt vanligt att de gnäller mer än så, har jag fått höra. Men inte våran, han verkade så nöjd. Somnade fort, och accepterade sin nya miljö så snabbt. Lycka.
 
Och vi har kört hårt med den uppfostran vi kan, koppelträning (som i stort sett funkat sen dag 1), att inte lägga beslag på vatten/matskålar. Etc, ja. Helt enkelt. Rumsren, mycket promenader, ofta och givet, brist på mycket sömn i början. Som det "ska" vara...! Det har gått väldigt bra med mycket saker. 
Men, som med allting, finns det alltid något som inte alltid går lika bra. Han funkar ju lös, han funkar i koppel. Dock, med mig vill han (precis som andra hundar), mest bara leka med mig. Jag är en lekkamrat med dåligt tålamod, som ger reaktion på det som jag borde lära mig att hantera och kunna få kontroll på. Det har inte varit en fördel eller lätt alla gånger kan jag meddela. Så, i kort och gott. Han är duktig i koppel, dock med mig är det bita i koppel, eller hoppa upp och få igång mig till att busa. Inte jätte önskvärt beteende, eller hur?
Detta hade vi fått bort innan julen, han hade sin lilla fas ett tag där innan, men så fick vi ordning. Nöjda, men vad glömde vi bort? Eller jag kanske snarare, jo jag glömde underhålla den diciplinen. Vad hände då? Jo, nu har det börjat igen. Och det är inte bara då och då, nu är det i princip varje promenad JAG tar med honom. Så, ångest? Nejdå, inte alls (med en viss ironi).
 
Nu i onsdags så hade vi en felfri promenad, tills vi närmade oss slutet. Så han passade på, slog till och jag kunde för allt i världen inte få Oden att lugna sig. Panik och förtvivlad kämpade jag på. Folk som glor, det ser ju så hemkst ut när man försöker brotta ner en hund som hoppar och biter, eller hur? En syn tillochmed jag skulle reagera på. Så när då, en modig själ kommer fram och säger att hon inte alls gillar det hon ser, och att det är rent ut sagt katastrof, så vill jag gråta. Nästan mer, när hon sedan säger att hon är hundpsykolog. Och då är det av lättnad. Jag slappnar av lite, tar emot det hon säger och bokstavligen säger att "Jag behöver hjälp" - jag får hennes nummer, och vi bestämmer att vi ska träffas och prata. Gå igenom vart de blev fel, osv. Vad var det som orsakade det, och hur kan vi få bort det. För det är inte helt hopplöst. Här hade andra kanske omplacerat, eller tagit bort hunden. De hade sett det som aggresivitet för det första. Det ser värre ut än vad det är. Och bara det att VETA att jag behöver hjälp, anser jag stort. Att erkänna att oavsett hur duktig man är annars, övriga tiden på dygnet, så är det här ett problem. Att kunna få hjälp, är helt underbart. Jag har sökt och jag har sökt, utan resultat. Så när hon kom fram till mig, var det som en ängel från ovan.
Och vi träffades idag, och vi har pratat. Jag har fått guider, och ska öva öva öva, och som hon också sa till oss. Vi vet vad vi ska göra, men det har varit svårt, så nu är det bara att helt enkelt hålla på, konsekvent och mer, och så skulle vi ses igen senare och se hur det har gått, och allt det där. Och jag måste bli mer tydlig. Gå igenom mig själv, rannsaka mig själv. Vilken sinnestämning är jag i? Vad signalerar jag ut till Oden? Vad orsakar detta?
Det är som att gå i DBT igen, men med hund. Att grunda i orsak, för att göra verkan. Som jag skrivit tidigare, när jag påpekat en del saker gällande hundar, så att ha Borderline, är absolut ingen fördel i det här. Snarare tvärtom. Det krävs mer av mig, och det krävs tålamod. Något jag kan sakna när det blir för mycket. Jag blir ledsen, jag ger upp, blir svag. Vem uppfattar det och nyttjar tillfället? Jo, Oden såklart.
 
Nu är det alltså stenhård träning för mig som gäller, att få ordning, uppnå den diciplinen att det här beteendet är långt ifrån OK. Man gör inte så helt enkelt. 
Det är jobbigt, och tungt att säga att man har problem. Det är underbart att våga erkänna det, det är nyttigt att prata om, och det är sjukt viktigt att våga erkänna det. Oden är en helt fantastisk hund på alla tänkbara sätt, det här är det "värsta" han gör. Vilket i sig är en av det stora anledningarna till att vi måste tillsammans, och framför allt jag själv, får ordning på det. Jag ska inte behöva ha "jag är misslyckad hundägare" i hjärnan. Jag vet att jag kan, att jag har ett mål jag vill uppnå. Det är en ganska tuff ras att börja med för mig, det är det. Men jag är helt klart redan medveten om det, och jag tänker göra allt för att jag ska bli så bra jag bara kan bli, för min hund, så att vi kan få en superstark relation där vi litar på varandra fullt ut. 
 
Nu vart det väldans långt, men jag hoppas ni också tycker det var intressant. Och redan här vill jag säga, att de som tycker att jag är dålig, får gärna hålla käften faktiskt. Jag vill min hund det bästa, och att göra det, är att man ibland behöver hjälp utifrån för att kunna ge honom det bästa. Så enkelt är det bara.
Den där lilla sälen betyder allt för mig, och jag vet att han älskar mig, lika mycket, det visar han, men jag är inte riktigt hans ledare, än. Och det ska jag bli. 
hundliv - Oden, känslor, personligt | | En kommentar |

Jul, och ett slags innan nyårinlägg.

Ja, alltså. Oj, tiden verkligen bara flög iväg.. helt plötsligt är det söndag, och imorgon nyårsafton. Jag som tänkte försöka blogga lite mer än vad jag gjort... Men, får väl helt enkelt säga som det är. Livet tog plats och krävde fakiskt min fulla uppmärksamhet. Såsom julaftonsfirande, familj och ja. Allt det där som är viktigare än bloggen.
 
För en liten stund sedan kom jag in med Oden, och han har nu lagt sig helt däckad och somnat på golvet. Promenad effektiv? Mycket. Lite nytt lära sig, såsom att lyssna bättre till "stanna, vänta och sitt". Dvs, jag står inte bredvid honom när jag säger detta. Och det blev en 4/5 försök. Sista gången hade han fokus på något helt annat. Han stod ju iaf stilla, men ja. Sitt gick inte in, men ändå väldigt bra gjort. 

Tänkte ju också, såklart dela med mig av de "fåtal" bilder jag tog med kameran, som jag redigerat nu lite snabbt i LR. Denna laptop är tyvärr liiiite för svag för photoshop, men LR går bra. Så, några bilder ska ni faktiskt få se:
De andra 3 blev visst för stora för blogg.se (jag orkar tyvärr inte korrigera det nu), men dessa duger rätt bra dem med. Oden är nästan lika hög som Alice just nu. Och julafton bjöd på iaf en vit mark, och en väldigt fin solnedgång :) Så det var toppen.
 
Imorgon står det bröllop på schemat, och lite mer foton kommer det tas då, så det blir roligt. Men för stunden blir det lugnt och samlat innan vi åker mot Norrköping för att träffa Anton och My. 
Ska man försöka med en frukost till? Ja, jag tror det minsann...!
allmänt tjafs, familj, fotografier, hundliv - Oden | | Kommentera |
Upp