borderline, triggerpunkter.

När jag tar tag i hösten, känner färgerna i själen som vibrerar, minns jag helt enkelt varför jag älskar hösten Många säger att det är den gråa tiden, den mörka och kalla tiden. Jag förknippar hösten med värme, med kärlek, med ljus. Först av allt: vem älskar inte när löven byter färg? Vem älskar inte att ta fram den stora koppen, fylla den med varmt gott te, eller varm mustig choklad med kanske lite grädde på toppen? Oavsett vad man anser om hösten och dess mörker, kan nog ingen förneka värmen som samtidigt kommer. Det är de där solstrålarna en klarblå himmel och friskt ute. Eller hur? Ni kan väl nästan känna värmen bara av att läsa det, jag gör det iaf...
 
Nu, med tanke till rubriken och hösten. Den är inte alltid ljus för alla, för vissa är det helt enkelt tiden där allting svartnar och det bara är kaos. För vissa blir det tiden på året som innefattar en hel del ångest, och mycket ligga i sängen. Sen jag fick min diagnos, efter mitt första besök på akutpsyk efter några samtal att hitta en psykologkontakt, vilket var tanken först. Dock, blev jag rekommenderade till akutpsyk då de ansåg att min ångest var för hög, för att vänta på en psykolog 2-3 månader. Sagt och gjort, jag åkte dit. Diagnosen kom redan då, innan jag ens gjort en utredning. Borderline med dissociativa störningar - jag sattes i kö för DBT direkt, och inom 2 veckor skulle jag få en kontakt på psyk. Utredning kom därefter. Där var det samma sak, 2 timmar samtal med en handbok om hur jag skulle agera under olika scenarion. Han som intervjuvade/utredde mig kan inte ha varit så mycket äldre än mig, och han sa även att även om diagnosen för dem var självklar och tydlig, var de tvunga att göra såhär. Diagnosen blev härmed bekräftad. 
 
Någonting jag lärde mig under allting, processen och väntan inför DBT, handlade mycket om att reglera känslor, hitta mina triggers och att lära mig hantera dem. Varför uppstår en känsla, varför finns den, varför reagerar jag som jag gör, etc. Och jag lärde mig också att jag hade sjukt många triggers.
Den största och mest medvetna trigger jag har, handlar om att spela sällskapsspel av olika slag. Jag får typ panik, och hjärtat rusar varje gång någon frågar. Notera även att några av mina bästa vänner nu är spelande människor. Inte bara PC, eller konsoler. De spelas även en del brädspel. Så, hur funkar det för mig? 
Jag kan gärna se på andra spela, sålänge ingen drar med mig i det. I vissa situationer har det hänt att jag bröjar gråta när folk frågat mig. Så ja, en ganska enorm trigger. Jag har nämnt denna förut, men det är som sagt, den mest tydliga och uppenbara trigger jag har. 
 
Vissa triggers har jag fortfarande inte löst, eller hittat, eller vet om. Ibland är det bara enstaka ord, som jag kanske inte ens hinner uppfatta fören det är igång. Det går sååå snabbt. Hjärnan bara jobbar direkt, den varnar inte ens, den bara akut springer till "DEFEND YOURSELF!!!" - det går så snabbt, att de som känner mig riktigt väl, redan här säger: nu försvarar du dig själv, sluta med det.
Med lite tur, och en förhoppningsvis inte alls envis jag, kommer jag att reflektera. Annars kommer försvaret att bli starkare. Här kritiseras jag, i min hjärna, och jag tänker inte tillåta det. Som ett expempel. 
 
VI har alla triggers i olika benämningar, och det är så viktigt att veta vilka dem är, jag säger inte att det är lätt, inte alls. Men jag säger att det hjälper. Då kan man också, med hjälp av förstående närstående också hjälpa till att man hittar tillbaka till ett bättre läge där man inte försvarar sig. Det i sig är guldvärt. 
När saker varit som värst för mig, får jag som blackouts/minnesluckor. Och rent generellt försöker jag fortfarande emellanåt, minnas saker från hösten 2013, till våren 2015. Den tiden är ganska blurry för mig, finns saker jag gjort med vänner som jag inte minns etc. Men fått återberättat såklart. Men det är jobbigt att det är så, att inte minnas saker. Men, förflutet är inte viktigt på det sättet heller. Vi ska ju framåt! 
 
Och nu, med mycket hjälp från min sambo och goda vänner har jag lyckats komma mycket längre än vad jag trodde. Och det är så stort. Jag är så otroligt tacksam. Men jag försöker fortfarande reda ut alla mina triggers, så jag kan lära mig att hantera dem ännu bättre. 
Jag hoppas att det hela i sig, kanske ger en liten förståelse till varför man är som man är, samtidigt som jag tycker det är viktigt att veta mer om det. Denna text skriver jag främst för eget bruk, mycket tankar som varit denna höst, och som jag först nu lyckats få ner lite mer samlat. 
 
Jag är inte min diagnos, men jag kommer och har alltid varit väldigt känslosam. Relationer är knepigt, och jag är alltid rädd för att folk ska överge mig, jag blir sjukligt lätt paranoid och jag är misstänksam. Det är få som får komma mig innanför huden, även om jag kan verka väldigt öppen med min diagnos, så är det fortfarande så mycket som inte alla får veta, eller behöver veta. Vissa saker är för en själv, för att bli den bästa personen man kan vara, för sig själv och andra. 
Jag avsutar inlägget med denna bild, för att jag både ser så lycklig ut, för att jag faktiskt är lycklig, och för att personen jag älskar så otroligt mycket tog fotot, min sambo Albin, min vita riddare och min soldat ❤
Han som såg mig, när ingen annan kunde. <3
känslor, personligt | | En kommentar |

3 år med finaste Albin <3

I 3 år har vi varit varandras, tillhört och andats varandras luft. Hållt om varandra, vaknat mitt i natten för att bara omfamna varandra i en gemensam sömngest. Hålla om dig, stora och lilla sked. Det spelar ingen roll, för oasvett vem som är vem, somnar vi så. 
 
Att pussa hejdå innan man går till jobbet, alltid. Traditioner. Stjärnklara nätter med dig intill. Dagar som fylls av äventyr blandat med slappa dagar i soffan eller framför datorn, men ändå alltid tillsammans.
Du är min pelare, min soldat, min sambo, partner och livskamrat. Du för mig lycklig, älskling. Ända in i benmärgen <3
familj, fotografier, känslor, personligt | | 4 kommentarer |

Höst, höst och så mycket mer höst.

Det är så underbart härligt med höst. Det känns som "riktigt" höst just nu. Det kryper sakta ner i temperaturen, frost på morgonen, kripsig luft och färger överallt. Förra året kändes det som det bara helt plötsligt blev vinter. I år som att det är den där övergången och färgerna hinner komma fram. Det känns helt underbart.
Det snöade natten till den 3 oktober, och det lämnade lite spår efter sig, även om det mesta av snön smälte bort under dagen. Isdroppar, och höstlöv. Kom igen, blir det mer vackert? Jag var helt tagen av det. Tog flera bilder som sagt. Och här kommer liksom lite av den andra delen... Haha. Jag har såå många bilder jag vill visa för er, men känner att jag måste välja ut. Sååå svårt.
Oden var snygg och stilig, som vanligt. Vi köpte nyligen en sele till honom som han så fint visar upp här :) Våran stiliga pojke. Han ställde så fint upp för mig, förutom att han ibland vill äta upp kameran (inte riktigt, men han kommer fram och nosar på linsen, get it all smushed).
Hösten är underbar. Oktober har börjat ganska bra faktiskt. Bortsett från lite brist på sömn då, men nu håller vi tummarna för att det fortsätter med härliga färger och ja, se när den första snön kommer. Dock, kan vi ju säga att det börjar bli dags att tänka på att sätta på vintersulorna på bilen. 

 
Jag har fotat lite idag med, men jag har varit relativt upptagen med bilderna från igår, att jag helt enkelt får ta det i vågor. Men, ni älskar ju att se bilder, eller hur? Så.. Jag hoppas ni gillar det iaf. Haha. 
Nu ska jag dock samla lite kraft för att ta en kvällpromenad med Oden, det blir lite mysigt. 3 minusgrader ute och stjärnklart troligtvis nu, så jag hoppas att se lite stjärnor igen. Jag hoppas fotografera lite mer stjärnhimmel också framöver. Stjärnhimmel, frost, höst. Ja, jag är banne mig kär i hösten. Kan man vara det?
fotografier, känslor, mindfulness, norrlandäventyr | | Kommentera |
Upp