när det inte blir som planerat, men bättre.

Förutom att denna vår/sommar har inneburit mycket jobb, fast anställning som väktare, och nytt objekt är det rätt så awesome. Vi har ju satt upp några mål för året, varav ett av dem var att skaffa oss en hund, och allting kring det hela har ju varit väldigt mycket fokus. I tysthet och öppet. Sen skulle vi ha tagit en valp från Alice, men parningen tog tyvärr inte, så vi var väldigt ledsna över det. Och när vi fick veta det, så tog vi en kraftansträning och försökte återigen med blocket och söka kennlar etc. Vet ni hur SVÅRT, det är att hitta en bra schäfer kennel?
För ja, ärligt talat så önskade vi oss en schäfer, en långhårig. Precis som Alice, som är en Shilosheperd. Vilket i sig är ännu svårare att hitta .. Så har .. Ja, kontaktat hur många som helst, (eller ja, minst 10 olika), varav ingen riktigt svarat eller så. Men, på midsommarafton fick vi napp. Jag hittade en annons, blandras Schäfer/Rottweiler, och så skrev jag. Det hela passade så bra eftersom att dem var leveransklara, Albin gick på semester, vi skulle neråt söder samma vecka, och ja. Det bara klickade ni vet. Så, helt enkelt. När vi åkte ner onsdagen 27 juni, så trodde en del av våra familjer att vi skulle sova i Sundsvall, själva verket så åkte vi ner till Lilla Edet utanför Göteborg. Vi sov i Vara, och jag passade på att träffa Erikafika en kort stund innan vi skulle sova. Perfekt. Skapligt trött och varmt. Det var typ 30 grader varmt när vi kom ner... Så... Ja. Varmt. 
Torsdag morgon satte vi bilen mot Lilla Edet och hämtade hem våran lilla Oden, tidigare Björn. Men ja, kan ju inte ha en hund som heter Björn när jag har min bror... ;) Lite förvirrande. Och Oden kändes bara så rätt.
 
En ganska söt liten Oden hos husse, nya intryck och stor vovve som inte riktigt vill busa riktigt än.. Man är ju försiktig med mindre hundar helt enkelt.
Lillskrutten liksom ♥
 
Att veta att vi skulle hämta den här lille, innebar att på vägen ner inte kunde sova. Jag tror jag sov, 4 timmar allt som allt på typ 2 dygn. Jag var skapligt trött när jag väl sov sedan.. Kan jag väl säga..
Det var väntat, men ändå. Det känns nästan som man har en bebis. Man är noga med att han får både kissa och bajsa osv. Haha, se till att bajset ser bra ut etc. HAHAHAHA. Åh, det är roligt bara. Men åh vad det är fint att vara med hund nu. Jag har drömt om det hela mitt liv. När jag träffade Albin fick jag 2 bonushundar, tyvärr har den ena gått vidare, men det är mina bonushundar ändå. Alice är ju alltid min lilla tokskalle. Busfröt deluxe. 
 
---
 
Till rubriken, det som vi hade planerat var att vecka 29 åka genom Norge ner mot Göteborg, för att sedan åka upp tillsammans till Boxholm med Albins bror Simon. Vi bytte Norge mot en valp istället. Mycket bra deal. Så nästa är tänker vi att resan blir av istället. Och då kommer ju Oden vara större och troligtvis lättare att resa med. Vilket i sig bara känns ännu bättre. Tanken är ju att vi ska föröska vandra framöver likväl, och träna hunden mot det vi vill. Tjänstehund är tanken, om inte annat så blir det som det blir. Med lydig och allt det där ska han ju bli, och kanske träna som missing people hund, dvs kunna hjälpa till vid sök osv. Vi har kanske stora visioner, men vi drömmer om det och vi ser fram emot vad som komma skall. 
Valpstadiet är tufft, men jag har förstått på Albin och Petra, som är i princip uppvuxna med hundar, att Oden är sjukt lätt och duktig trots sina 10 veckor. Självklart är det stunder som är tuffa, men han blir faktiskt bara duktigare. Saker som vi dels är bortskämda med:
- Inte åksjuk när vi åker bil (jag menar, hur ofta kan en valp överleva en tur på 15 timmar?)
Inga större problem med koppel/halsband (han accepterade det oväntat fort)
- Sitter ner i hissen och väntar på hissen sittande, utan att bli tillsagd.
 
Få grejer, men ack så stora i det hela. Det kommer bli amazing att se vad det blir för personlighet på honom när han växer. Men hittils är han världens gulligaste och charmtroll. Lite bitig, men charmig.
Jag hoppas att ni överlever hundbilder och sådant, för min instagram har redan börjat med en hel del .... Bloggen kommer ikapp så småningom, för hör och häpna: jag har knappt använt den stora alls senaste tiden. Men, jag räknar med att använda den mer under resan ner söder nästa gång, vi blir i Linköping/Boxholm för nästan 2 veckor istället för en. 
Shit, det blev långt detta. Men ja, det blev inte helt som planerat, men i min mening,. vart det trots det, mot det bättre.
 
 

valpbubbla

Men lite så. Sitter knappt vid datorn nästan. Kanske när valpen sover, men då vill man ju samtidigt umgås med sin partner. Men jag dör sötdöden. Och det är just nu mer bilder på Oden i telefonen än något annat. Haha. För att vara snart 10 veckor är jag sjukt imponerad över hur lätt han tar kopplet. Visst, obekvämt och det där. Men han försöker inte bita eller sluta sig ur det så mycket som man trodde. Det gick väldigt fort att acceptera det liksom. Sjukt stolt. 

Han lyssnar mer och mer till namnet och han trivs hos oss. Det syns liksom. Så avslappnad och lätt. Och han är valp, så det tar ju samtidigt energi. Vi är båda trötta. Det kan jag inte förneka.  Men det är det värt. Nu längtar jag efter en ledig helg så att vi tillsammans kan lägga mer tid på att träna och göra valpen till en duktig framtida, förhoppningsvis tjänsthund. Det blir nog bra det här 😁



familj, känslor, phonepictures | | Kommentera |

jag VILL, jag KAN, jag SKA.

Just de 3 orden, VILL, KAN, SKA, satt ovanför dörren till våran gympalärares lilla utrymme där musikanläggningen fanns, på Vikingstad Skola. Jag minns dem väl. Jag fattade dem aldrig. Vadå, VillKanSka? Whats the meaning?
Och jag rabblade dem där tre orden utan att säga ett jag framför. Jag grubblade på det länge ska ni veta.. Och för några år sedan, insåg jag det enkla i det som varit svårt att begripa.
Jag VILL, jag KAN och jag SKA. Inte försöka, inte behöva, eller så. Utan 3 raka enkla jag KAN, jag VILL, och jag SKA. Bort med lama ursäkter liksom.
 
Dessa 3 ord är något jag numera pushar mig igenom när jag väl får tummen ur och tränar. Eller springer. Jag som knappt klarade 2 km i skolan, sprang för några veckor sen 4 km, utan att stanna. Mitt nya "rekord". Innan var det längsta 3.5 km, vilket jag sprang senaste 2016, i Boxholm med Albin och Alice om jag inte missminner mig. Hursomhaver, jag är en lat människa. Jag tränade som  mest aktivt för 5 år sedan. 3 ggr i veckan, stabilitet och styrka. Jag har inte kommit igång alls, sen dess. Jag har gjort lite försök då och då, men ikke. Det stannar av sig. Nu är jag på den där punkten där jag har så ont i ryggen nästan jämt, det känns svullet i svanken pga smärta, och knutarna liksom försvinner inte. Mina lår har säkerligen uppåt 15-20 muskelknutar, mina vader som massören för flera år sen inte ville arbeta sig igenom, med anledning av att dem var sååå spända. 
Vad kan jag göra liksom?

Jo, träna, stretcha, och mjuka upp. Under det halvåret jag tränade 2013 hade jag inte ont i ryggen mer än vid kanske mens, men det är nästan obligatoriskt. Nu spelar det liksom ingen roll, att sitta, stå eller ligga. Det är bara ömt och jobbigt. Jag är så otränad just nu, och jag hatar det. Min kropp hatar det. Nu är jag inte alls sådär att jag vill bygga muskler och bli värsta fit. Jag vill bara ha en bättre balans mellan mig och min kropp. Sluta känna mig som en stor heffaklump, som egentligen bara har det mesta fettet omrking magen. Det fina bukfettet. Det som är farligt, och kan leda till dåliga saker. I've heard it all. Diabetes (med anledning till allt godis jag vräkt i mig genom åren) - hjärt och kärlsjukdomar och allt det där. I övrigt är det egentligen inga fel med min kropp, jag har som sagt ett problem som jag numera stör mig på allt oftare, min mage.
Jag vill bara trimma ner det. Skära bort det, slänga ut den. Bränna den. Ja, ni fattar. 
För 7 år sedan, 64 kg lätt och jag ansåg mig vara tjock. Jag köpte fortfarande kläder i Large, trots att jag kunde ha ibland, vissa saker i Small. Jag har trots storlek på kroppen alltid köpt medium/large. Men nu i och med hur saker ändras, är det snarare Large/XL. Även om man inte är speciellt stor. 
Förra sommaren, midsommar natt och vi fotade i klänningen jag köpt, för vackra fotograferingar bland annat, nästan 90 kg tung, och ja, det syns inte ens. Att klänningen är i stl 46, är något som tog emot, men vad skulle jag göra? Jag vet ju hur spegelbilden ser ut. Även om siffran säger 90 kg, så syns det inte. Folk tror jag väger 75 kg.. Så, bara jag får lära mig att ta hand om mig själv igen så kommer siffran tillslut kännas mer rättvis. Och jag kommer inte bli arg på den heller. Och vet ni?
Jag trivs ändå hyfsat bra i min kropp, jag är bara less på att den är otränad. Och kroppsbild och klädstorlekar är ju alltid något som man måste sluta stirra sig blind på. Vi har alla olika kroppstyper, och även om folk rynkar på pannan åt en när man behöver större storlek i exempelvis arbetsbyxor eller liknande, så är det så. Min kropp har breda höfter, en "timglasmidja" och bred vid brösten, dvs enligt en storlekstabell räkning på klänning, är mina höfter Large, min midja Medium, och min byst XL. YAY! Vilken storlek väljer man sedan?
 
Jag hade på bilden en starkare rygg än idag, och jag SKA dit igen <3
 
känslor, personligt | | 2 kommentarer |
Upp