tankar, och ... höst.

Ni vet när man har haft ett bra flow och allting flyter på? Det är ju rätt så najs, eller hur? Sen kommer den där taskiga trötta energin och bara... Neeeeeeej, du ska inte ha sådant här flyt.  Och så bara, blir man sjuk, låg och saker klickar inte lika bra? Well, det hände. När jag i måndags fick för mig att bli typ assjuk och låg till sängs som jag skrivit tidigare. Har insett att det dragit ner hela veckan.... 
 
Men, nu väntar en ledig helg och tid med sambo och Oden. Albin är dock förkyld, fortfarande. Dock hoppas vi att det blir bättre snart. Men annars så. Ledig helg. Ska bli så himla skönt just nu. Tid att reflektera och andas, hitta tillbaka till det positiva flowet. För jag gillar att det varit helt amazing ett bra tag nu, och bakslag är inte alls kul.
Så, nu med positiva vibbar, ligga i blåbärsriset och se asharmonisk ut, när man egentligen har 2 sekunder på sig, innan Oden kommer och faktiskt .. Slickar dig i ansiktet etc... Hahhaa.
Första försöket ser ni ovan.... Lyckat va? Haha, så ja. Det gäller att vara snabb ibland. Busig hund och man lägger sig ner, well. Du kommer bli attackerad med bus...!
 
 
 
Nej men, det börjar ju bli riktigt fint ute med alla färger, så det är ju bara att vända tankarna ? September är ju ändå en av det där bra månaderna när jag blir rätt glad. Jag har bara haft en taskig energi som är lite irriterande denna vecka. Många disskussioner med hjärnan och försöka hitta tillbaka till sitt vanliga fokus och må bra. Dock, av tidigare lärdom måste också det tråkiga vara en del, för att lära sig att hantera det också. Och det blir bättre, men det är en jävla resa....
 
Ibland, vill jag skylla allting på min borderline, som alltid kommer finnas där, men jag kommer bli bättre att hantera det med tiden, och åren. Jag har gjort en del framsteg sen jag fick min diagnos också, och givetvis innan med, men nu har jag ju faktiskt fått mer direktiv, och redskap för att hantera saker när det är tungt. 
Det viktigaste jag lärde mig, var iaf att låta känslorna få vara där dem är. Det blir värre ju mer man stänger in dem. Och ja, resan är lång. 
 
MEN, en faktiskt bra sak!! Jag har typ inte dissocierat på .... Hör och häpna, snart 2 år !! Så, jag skulle vilja påstå att jag gjort en herrejävla framgång där. 
Kändes som jag halkade in på något annat än det jag först tänkt skriva, lätt disträ och ofokuserad tror jag det kallas... Dock, nu är det iaf ute ur systemet.
 
 
Så, nu ska jag ta och banka lite mer vett i skallen, fotografera lite i helgen och mysa som tusan med min sambo och Oden.❤
känslor, personligt, phonepictures | | 2 kommentarer |

ignite

När det är höst runt hörnet, tenderar min hjärna att gå på högvarv. Det är något som alltid varit där. Höst på min planet, och jag dansar i höstlöv med converse och palestinasjalen slappt virat runt halsen. Skogen är fuktig av gårdagens regn och löven skiftar i gult rött och orange. Det kommer älvor som dansar, rör sig likt en dröm. 

Höst. Alltid alltid varit en favorit. Iaf så länge som jag kan minnas. Det är något med alla färger innan de kala träden kommer. Och sen förhoppningsvis en massor med snö. Det vackra vita som bryts av. Skapar en tystnad som jag inte trodde fanns. Vitt som puder. Gnistrande och bitande kall. 

Med mörkret kommer mörkerrädslan. Den är större än allting dagar när allt känns meh. Inget som märks av, när allt är i balans. Och de där nätterna där det inte spelar roll, mörkret skrämmer bara ändå. Den klara stjärnhimmelen talar om för oss att vi är små bitar av ett gigantiskt universum. Fröken grön tar tillfälle och bjuder upp till dans. Det kan vara från 30 sek till timslånga perioder med olika intensitet och färger. Ibland med rött och lila. Någon har sett gult ish liksom blått. 


Höst. Stickade tröjor, långkalsonger, varm O'boy och öppen eld. Närhet, långa promenader i ett hav av eld. Alla färger sprakar. Hösten ger mig så mycket att tänka på, tänka på saker såsom varför löven blir röda eller bruna. Gula eller behåller sin gröna färg. När löven tappar fästet, ger dem upp för vintern? Tappar fästet fullständigt. 

Förra hösten hände det så mycket. Utbildning, nytt jobb och jag stod inte still på några månader. Men jag njöt av de stunder jag kunde anamma nya andetag. Tystnad i skogen vid ledig tid. Att andas och sova bredvid honom, den finaste människan på denna jord, om du frågar mig. Min vackra underbara bästa sambo. I höst firar vi 3 år, och jag är så lycklig med honom bredvid. Han blev min. På hösten. Kärlekshöst.  


September runt hörnet. Mörkret kommer snabbare nu, och jag längtar att få ännu en fartfylld höst med kärlek, hundgos träning och stjärnklara nätter. Odens förstå snö. (Jag lovar bilder på detta spektakel) . 

Det är fint att vara vid liv. Det är fint att ha så många fina människor i sin närhet. Det är en fin känsla. 


Höst. Du är så välkommen.

saker som passerar hjärnan då och då.

Det finns mycke ti skallen just nu, speciellt med hund. Hur man ska vara, göra/markera osv. Jag är ju inte som Albin, uppväxt med hundar. Vi hade Billy, men jag var dels liten då, sen fick vi tyvärr ta bort honom rätt tidigt pga tråkiga saker. Jag minns inte exakt, det är lite luddigt. 
Som sagt, inte megastor var jag då. Hursom. Nu med Oden, det blir ju min första hund, alldeles första. Och nu är jag 29 år. Dvs, gammal nog för att faktiskt inse att det inte alltid är så lätt som alla kanske stundvis påvisar i sociala medier. Söta valpar som sover, gulliga som alltid bara charmar.. Det finns ju också, såklart dem som faktiskt säger hur intensivt det är. Hur tungt och svårt det är. 
 
Jag har alltid varit väldigt förtjust i hundar. Sålänge jag kan minnas. Jag har alltid gillat vargar (om än i tysthet), tyckt att just den gråa täckningen framförallt är döläcker. Billy påminnde lite om en varg ibland. Inte helt hundra exakt vad han var för ras, det var en blandras iaf, och han ser väldigt mycket ut som en gråhund/jämthund ish. Men exakt vad det var för blandras, kan jag ärligt inte minnas. 
När man inte har haft egen hund/eller uppväxt så får man också vara väldigt försiktig med vad man tycker och säger till andra hundägare. (Har jag märkt), det kan sticka i folks ögon ibland. Hursomhaver.. När vi är ute med Oden finns det i princip ingen som säger något negativt. Han är lugn, han är glad, han är nyfiken och försiktig. Drömmigt, eller hur? För att vara valp. Hemma, kan det ju alltid vara lite annorlunda. Såsom när dem springer tusen varv fram och tillbaka, trots promenader av den lite längre kategorin, gnäll och ibland skällande när det inte passar. Ja, ni som erkänner att detta existerar, jag applåderar er. Han är duktig, och kommer troligtvis med träning bli en väldigt duktig och fin hund. Jag längtar till att få mer ordning och lydnad. Han vill så gärna följa och vara med. 
 
Nu till det som passerar hjärnan, och sitt eget omdöme. Jag är och har alltid varit självkritisk. Jag blir inte nöjd lätt, jag har alltid negativa saker att säga. Och just nu battlar jag i min hjärna om hur JAG är som HUNDÄGARE. Hur UPPFATTAS jag? Gör jag RÄTT? Gör jag FEL? Ja, några av er kanske faktiskt haft samma tankar. Just nu så har jag och Oden lite bekymmer med vad som är bus, och vad som INTE får göras. Jag är inte tillräckligt bestämd. Vilket jag kanske kan verka vara runt andra hundar. Jag har ju trots att jag inte ägt egen hund, varit omringad av människor som har. Liksom att min sambos mamma har haft 2 schäfrar, tyvärr har ena fått vandra vidare. Men båda har jag ju varit med vid, liksom nu med Alice. Min bonushund. Mina bonushundar. Och nu, har jag min egna, tillsammans med Albin. Dream come true.
Det är inte alltid lätt, men det är för det mesta väldigt bra. Och hjärnan blir galen av allting. Man vill vara perfekt, göra allting rätt, med regelbok och fan och hans moster. Så, hjärnan blir en demon som nedervärderar, sänker och gör det svårare. Iaf för mig. Jag vet ju att det bara är just nu. Men det är tungt när allting känns sådär. Extra jobbigt när hundar läser av energi/känslolägen. HEY VAD KUL MED BORDERLINE! 
När humöret kan skifta så snabbt, och dagar när man är som "svagast" i hjärnan passar dem på.. Att testa, göra sig jobbigare. Varenda gång..
Och så ligger man där, grämer sig, ångest. Fastän det går bra. Det var bara en jobbig dag, en stund av ovisshet och dålig självkänsla. Man vill ju bara vara duktig. Och faktum är, att jag ÄR duktig, men jag BEHÖVER bli bättre på att bli bestämd när jag säger ifrån. Och jag kommer dit, sakta och säkert. Nästa kurstillfälle ska jag försöka be om tips och råd om det inte ger med sig, för det är viktigt nu. Att inte vara mes, att faktiskt ta tag i. Oden ska inte bara lyssna till en av oss, utan båda. VI är ett team. Och den främsta anledningen till denna text, är för att få hjärnan att tystna lite. För den som säger att valptiden är lätt, ljuger. Det finns säkert valpar som inte alls kräver jobb, men det vore att halvt ljuga. För alla djur, katt som hund. Alla behöver en viss uppfostran, och den är viktigast att få bra från början. Och vi är på en riktigt bra väg mot det. De tär bara min hjärna som kapejsar lite när det är mycket, som nu. 
 
Våran galna lillskrutt. Som vi delvis är bortskämda med, men som kommer få mycket träning framöver och bli, vad vi hoppas på, en fin tjänstehund. Om inte annat, är vi glada bara han följer oss enkelt och lätt. Allt vi kan göra tillsammans med honom är ju helt enkelt bra, tjänstehund eller inte. Men, om allt går som vi vill, så är jag inte ens lite osäker på att han kommer bli en grymt bra hund oavsett. 
Nu ska jag ta och gosa lite med Albin, Oden ligger redan under sängen och sover. Men det börjar bli trångt...
Mammas hjärta <3
fotografier, hundliv - Oden, känslor, personligt | | En kommentar |
Upp