stjärnor, stormhimmel och lite snöiga vyer

Januari flyger förbi.. Känns det som. Och det är ju skönt, på ett sätt. Det har dock inte blivit lika mycket foto som önskat, men lite har det ju blivit. Det har snöat lite, och varit riktigt kallt. Så även de stjärnklara och lediga nätterna har blivit att stanna inomhus. Jag är mer frusen än vanligt just nu, brukar inte riktigt bo i långkalsonger, men den här vintern har det varit nästan varje dag. Även vid bara 5 minusgrader. Det är inte riktigt standard alltså...Fotade dock lite stjärnor i Boxholm där, innan vi åkte upp. Kunde ju se vintergatan lite vagt, men det är rätt fint alltså.
Jag hoppas dock, att jag tar och fotar mera stjänhimlar alltså. Det är så satans vackert.
Alltid varit förtjust i stjärnhimlen och universum alltså. Det är så satans stort och oändligt och på samma gång så skrämmande. Så liten, och så stor på samma gång. 
 
Tänk dock om marken varit vit istället... ;) 
Det gör dock inget, egentligen. Himlen är vacker alltid ändå. Så är det ju.... Lite som häromdagen när det blåse sådär asmycket och molnen är sådär galet härliga.
Stormyclouds. Så himla härliga. Var dock inte jättekul när det blåste massor, men vi klarade oss rätt hyffsat. Jämfört med hur det var på andra ställen. Det blev ju strömlöst på en del håll, kanske till och med insöade, och givet mycket träd som föll. Inte helt kul faktiskt.
Det byttes dock snart ut med vindstilla dagar och kyla istället. Den senaste veckan har det varit mellan 20 och 25 minus, nästan 30. Så, man har varit väldigt fint sminkad av naturen med vita ögonfransar, vitt hår och vita sexiga droppar av snoret som rinner under näsan. Sorry, men seriöst. Har då aldrig känt mig såå sexig....
Men istället för en sådan sexig bild, så tar vi lite finare naturbilder och en fin på Oden. Eller hur?

Påtal om Oden så har vi nu kört en del träning i helgen. Inte alltid gått 100%, men man måste ju börja någonstans, och mirakel sker ju inte direkt. Så, det är bara att fortsätta kämpa. Så snart vi och framförallt jag, kan få ordning på det, så kommer det bli helt awesome. Bara tumma på och kämpa. Mental och korrigering varje dag helt enkelt. Jag hoppas att kameran kommer ut lite till veckan, alternativt sista veckan i januari, det är 5 pass vecka denna vecka, så blir lite tight med tid ...! Men det ska nog finnas tid :), det är ju trots allt sådant man skapar för sådant.
fotografier | | Kommentera |

nyttigt, viktigt och att erkänna -

Hallå där i världen, nu ni.. Ska jag skriva om något som jag tycker generellt är rätt viktigt och att precis som med psykisk ohälsa, viktigt att våga prata om. Det kanske låter allvarligare än vad det egentligen är, men jag tror inte att det är speciellt många som faktiskt tänker, eller funderar på det samma sätt.
Hursomhaver. Det jag tänkter på är hunduppfostran. 
Överallt kan man se människor som köper valpar, stora som små hundar. Hur söta dem är, hur gulliga dem är, hur fina och duktiga dem är överallt (jag har själv gjort mig skyldig till detta). Men, det är ju inte alls en garanti för att din valp, den hund du köpt är bättre än någon annan. Eller hur? 
 
Precis som det finns människor, och olikheter, är det samma med hund. Olika raser, olika egenskaper, olika sätt att vara och bete sig. Ingen är någonsin perfekt, och det krävs diciplin och uppfostran, samt tålamod för att ta sig igenom alla livets olika faser. Håller ni med?
I somras köpte vi hund, en blandras, Schäfer/rottweiler. Han är mest schäfer rent generellt, mamma var 100% schäfer, och pappan var 50/50 av schäfer&rotteweiler. Vi hade letat efter olika uppfödare osv i nästan ett halvår eller mer. Nästan på väg att ge upp, men så dök då dessa blandraser upp. Och vi blev kära.
Det klickade bara. 
 
Den här lilla sötkorven blev snabbt väldigt väldigt underbar och mysig. Bitig, som många valpar är, men han verkade väldigt nöjd att få följa med oss hem. Han gnällde kanske max 10 minuter efter vi lämnat hans hem som han varit i 8 veckor. Tydligen är det rätt vanligt att de gnäller mer än så, har jag fått höra. Men inte våran, han verkade så nöjd. Somnade fort, och accepterade sin nya miljö så snabbt. Lycka.
 
Och vi har kört hårt med den uppfostran vi kan, koppelträning (som i stort sett funkat sen dag 1), att inte lägga beslag på vatten/matskålar. Etc, ja. Helt enkelt. Rumsren, mycket promenader, ofta och givet, brist på mycket sömn i början. Som det "ska" vara...! Det har gått väldigt bra med mycket saker. 
Men, som med allting, finns det alltid något som inte alltid går lika bra. Han funkar ju lös, han funkar i koppel. Dock, med mig vill han (precis som andra hundar), mest bara leka med mig. Jag är en lekkamrat med dåligt tålamod, som ger reaktion på det som jag borde lära mig att hantera och kunna få kontroll på. Det har inte varit en fördel eller lätt alla gånger kan jag meddela. Så, i kort och gott. Han är duktig i koppel, dock med mig är det bita i koppel, eller hoppa upp och få igång mig till att busa. Inte jätte önskvärt beteende, eller hur?
Detta hade vi fått bort innan julen, han hade sin lilla fas ett tag där innan, men så fick vi ordning. Nöjda, men vad glömde vi bort? Eller jag kanske snarare, jo jag glömde underhålla den diciplinen. Vad hände då? Jo, nu har det börjat igen. Och det är inte bara då och då, nu är det i princip varje promenad JAG tar med honom. Så, ångest? Nejdå, inte alls (med en viss ironi).
 
Nu i onsdags så hade vi en felfri promenad, tills vi närmade oss slutet. Så han passade på, slog till och jag kunde för allt i världen inte få Oden att lugna sig. Panik och förtvivlad kämpade jag på. Folk som glor, det ser ju så hemkst ut när man försöker brotta ner en hund som hoppar och biter, eller hur? En syn tillochmed jag skulle reagera på. Så när då, en modig själ kommer fram och säger att hon inte alls gillar det hon ser, och att det är rent ut sagt katastrof, så vill jag gråta. Nästan mer, när hon sedan säger att hon är hundpsykolog. Och då är det av lättnad. Jag slappnar av lite, tar emot det hon säger och bokstavligen säger att "Jag behöver hjälp" - jag får hennes nummer, och vi bestämmer att vi ska träffas och prata. Gå igenom vart de blev fel, osv. Vad var det som orsakade det, och hur kan vi få bort det. För det är inte helt hopplöst. Här hade andra kanske omplacerat, eller tagit bort hunden. De hade sett det som aggresivitet för det första. Det ser värre ut än vad det är. Och bara det att VETA att jag behöver hjälp, anser jag stort. Att erkänna att oavsett hur duktig man är annars, övriga tiden på dygnet, så är det här ett problem. Att kunna få hjälp, är helt underbart. Jag har sökt och jag har sökt, utan resultat. Så när hon kom fram till mig, var det som en ängel från ovan.
Och vi träffades idag, och vi har pratat. Jag har fått guider, och ska öva öva öva, och som hon också sa till oss. Vi vet vad vi ska göra, men det har varit svårt, så nu är det bara att helt enkelt hålla på, konsekvent och mer, och så skulle vi ses igen senare och se hur det har gått, och allt det där. Och jag måste bli mer tydlig. Gå igenom mig själv, rannsaka mig själv. Vilken sinnestämning är jag i? Vad signalerar jag ut till Oden? Vad orsakar detta?
Det är som att gå i DBT igen, men med hund. Att grunda i orsak, för att göra verkan. Som jag skrivit tidigare, när jag påpekat en del saker gällande hundar, så att ha Borderline, är absolut ingen fördel i det här. Snarare tvärtom. Det krävs mer av mig, och det krävs tålamod. Något jag kan sakna när det blir för mycket. Jag blir ledsen, jag ger upp, blir svag. Vem uppfattar det och nyttjar tillfället? Jo, Oden såklart.
 
Nu är det alltså stenhård träning för mig som gäller, att få ordning, uppnå den diciplinen att det här beteendet är långt ifrån OK. Man gör inte så helt enkelt. 
Det är jobbigt, och tungt att säga att man har problem. Det är underbart att våga erkänna det, det är nyttigt att prata om, och det är sjukt viktigt att våga erkänna det. Oden är en helt fantastisk hund på alla tänkbara sätt, det här är det "värsta" han gör. Vilket i sig är en av det stora anledningarna till att vi måste tillsammans, och framför allt jag själv, får ordning på det. Jag ska inte behöva ha "jag är misslyckad hundägare" i hjärnan. Jag vet att jag kan, att jag har ett mål jag vill uppnå. Det är en ganska tuff ras att börja med för mig, det är det. Men jag är helt klart redan medveten om det, och jag tänker göra allt för att jag ska bli så bra jag bara kan bli, för min hund, så att vi kan få en superstark relation där vi litar på varandra fullt ut. 
 
Nu vart det väldans långt, men jag hoppas ni också tycker det var intressant. Och redan här vill jag säga, att de som tycker att jag är dålig, får gärna hålla käften faktiskt. Jag vill min hund det bästa, och att göra det, är att man ibland behöver hjälp utifrån för att kunna ge honom det bästa. Så enkelt är det bara.
Den där lilla sälen betyder allt för mig, och jag vet att han älskar mig, lika mycket, det visar han, men jag är inte riktigt hans ledare, än. Och det ska jag bli. 
hundliv - Oden, känslor, personligt | | En kommentar |

favoriter från 2018 | oktober - december

Och så närmar vi oss sista delen. Hösten och allt det där. Norrskensmagi, och en tyvärr alldeles för mulen november utan snö. Men, det har varit fint ändå på sitt sätt. Och det blev mycket bilder...Året avslutades som sagt med bröllop <3
 
fotografier, tillbakablick | | En kommentar |
Upp