Måndag.

Men det känns som söndag, mest pga det regniga vädret. Dock, igår hade det också regnat, men det var först igår som jag kände den där blöt asfalt regnet hade kommit. Den första förnimmelsen av vår. Blött, regn och en känsla av detta är helt underbar. Det är få saker som doftar så gott som nyfallet regn och fukten efteråt. Sommar regn. Sommar regn och dimma över sjöarna, tjärnen i skogen osv. Fy bubblan vad det är något jag längtar efter nu...
När det skapar sådant här, typ enda bilden jag har på sådana här. Kan ni förstå det ? 11 år av fotograferande och det HÄR är den enda bilden jag har på solstrålar med dimma ish och solljus...?! 
 
Det ska vi ändra på i sommar, hoppas jag. Även om jag kommer lägga kameran åt sidan, kommer jag troligtvis gå tilbaka till det jag gjorde först, att alltid ha den med mig och när suger kommer, använda det. Men, jag tänker inte stressa med det. Men ska erkänna att när jag ser denna bild ovan, längtar jag galet efter sommaren. Och äventyr. Mycket att se fram emot iaf.
Dimma, vatten och awesome vackert ❤
allmänt tjafs, phonepictures | | En kommentar |

GRATTIS Älskling !

 
GRATTIS ÄLSKLING! Idag fyller världens bästa sambo 27 år !! Dagen har varit gosig med bio och mat på MAX. Lite glass och gott. Mycket bra dag. Vi har firat din födelsedag i Linköping, Stockholm och nu i Boden/Luleå. Himla fint att få ha denna helg ledig med sambon och kunna mysa ordentligt. ❤
 
Jag älskar dig Albin, mest av allt ❤
familj, känslor, personligt | | En kommentar |

Let it go,

Lite så. Let it go. Det känns i kroppen, i huvudet och det faktum att jag grät när jag sa meningen högt för min sambo, då jag funderat på det ett slag. Att ställa kameran på hyllan ett tag. Att släppa stressen och pressen. Let it go. Jag har fotat så mycket sen jag köpte min första systemkamera 2007. Ett tag varje dag under nästan 2 års tid i följd, kanske nästan tre. Mellan 2008 och 2009 tog jag så mycket, kreativt. Utveckaldes, levde. Så mycket som inte finns. Sorgen i att dem försvann i en hårddiskkrasch 2010. Att tappa lite fokus, hitta igen och inte lika fullt ut som innan. Under 2013, drabbades jag av en grym osäkerhet, något som tillslut också satte sig i fotograferingen. Flykten och att inte bli nöjd. Radera, börja om och inte alls komma tillbaka. En svacka som tyngt mig och stressat mig. Att vilja fota hela tiden, att ta snygga bilder, att inte bli bemött med dålig kritik. Att vilja bli hyllad, så som alla andra fotografer runt om. Att folk som ser bilderna ska känna en "WOW" - känsla.
När det känns som att man inte "lyckats" på samma sätt, man har inte blivit sedd, uppmärksammad, gjort tillräckligt med reklam för sig själv och det man gör. Inte lyckats sätta bra och "rätt" priser för det man gör. Tvekan och osäkerhet. Blir det jag fotograferar så bra som det önskades? Osäkerheten som äter upp en. Bit för bit. Ständigt. En inre strid som aldrig tycks släckas.
En bit som aldrig aldrig blir nöjd. 
 
Sen jag var liten har jag låtsats fotografera med händerna, skapat bilder i huvudet, sett en helhet. Hur jag vill att det ska se ut. Det har ju egentligen inte försvunnit, men det är en stress. En stress att skapa, att vara kreativ. Överallt "såhär får du ditt flöde på instagram snyggt och stilrent" - jag vill strypas långsamt. Är så trött. Jag gjorde mitt konto privat av flera anledningar, styra de som följer mig, och att fortsätta lägga ut vardagliga bilder, blandat med eventuella mer foton av kreativ art. Det är roligare att ta foton som oväntat får uppmärksamhet liksom, lite den känslan. Jag saknar den, idag är det liksom inte riktigt samma sak.
Ja, jag ÄLSKAR att fotografera, men jag vet inte om det liksom är för att jag älskar det längre. Förstår ni vad jag menar...? Jag kollar upp foto kreativa ideér på google, flickr, fotosidan. Och jag känner att jag vill så gärna. Men, drivet, engeagemanget är inte riktigt samma som innan. Just nu behöver jag bara vila. Hitta en balans, och ni kommer fortsätta se bilder, men ibland kanske det blir äldre, beroende på. Jag har knappt fotat under april alls, och jag försöker mest bara se vad jag mår bra av igen. Att hitta balans till kameran och kärleken till fotografin utan att känna stress, press och krav. 
Några av bilder från 2009 nedladdade från bilddagboken, när jag haft "kreativa" ideér, eller bara varit sjukt nöjd. Och just detta känns som hundra år sedan. Jag har utvecklats absolut, men det är en fin känsla när man kan tala med bilder likväl.
 
Anyhow, stora kameran ska få vila lite, och det kommer när det kommer. Bara att säga det högt har lättat en del. Men att skriva är så skönt också. Nu jobbas det med att hitta balans, och komma in i rutin med fast jobb och tider. Det kommer lösa sig helt enkelt. Men just nu är mantrat:
Let it go.
 
 
 
 
 
känslor, personligt | | 3 kommentarer |
Upp