Juni. Vem är du?
Juni juni. Jag hatar dig en smula just nu. För ett år sedan jobbade jag mina sista dagar fram till midsommar på ett jobb jag fullkomligt älskade, trivdes fantastisk på. Där ingenting gick att rädda. Vi firade midsommar. Och sedan gick allt åt skogen. Höstblåsor, sjukdom, och en vecka efter midsommar tog du ditt sista andetag.
En av de värsta veckorna i mitt liv. Ovisshet och rädsla. Sjukdom och feber. Och rädsla att inte hinna.
Men jag hann. Den vackraste juni kvällen på så länge.
Jag har inte tänkt så mycket. Eller i bakgrunden finns det alltid där. Det slog mig först i efterhand efter en av mina systrar delade att du firade kalas för tove, sedan 3 veckor senare så dog du. Det gick så fort, och man fattade liksom inte. Sommaren som inte blev den sommar man tänkt..
Om 2 månader är Elviras lillasyster / lillebror beräknad.
Om 1 månad och en dag fyller Elvira 6 år. I höst börjar hon förskoleklass. Du skulle se vad hon vuxit bara senaste månaderna. Jösses.
Du är så saknad pappa, kan inte fatta att vi snart är där. Dödsdagen. 1 helt år senare. Men det kan kännas som det skedde precis nyss. Livet går vidare. Men sorgen består. Kanske inte lika tungt och svår. Men tillräckligt för att totalt knocka ut vem som helst.
Jag vill inte att det ska göra så ont. Men det gör det. Det värker i hela kroppen. I hjärtat. I själen. I andetagen.
Man säger att sorg kan liknas vid ett halv. Ibland är allt stilla, små stillsamma vågor, men då och då kommer de stora oförberedda vågorna. Som knockar dig. Tar bort fotfästet. Och allt är oändligt.
Det är en våg idag, större än jag visste om. Juni kommer vara lite jobbig, oavsett om det händer bra saker också. För sorgen finna där. I bakgrunden i allting. Det du inte får se, uppleva. Se oss växa mer, möta dina barnbarn.
Jag saknar dig så vansinnigt mycket. Önskar det fanns en telefonlinje till himlen. Skulle göra vadsomhelst för att höra din röst igen.
Pappa ♡