reach out to the stars *

Högkänslig personlighet, lätt att bli påverkad av negativa saker, eller saker överlag. Att kunna överreagera för en annan, men normalt för mig. Den där tröskeln i hallen är ett steg för dig, medan jag ser en brant trappa med 100 steg att ta mig över. Lite den känslan. 

Ett tag var det så jobbigt, att jag inte ens kunde läsa nyhetsrubriker utan att bygga omöjliga scenarion om jordens undergång. Eller katastroftänk etc. Jag minns en gång för vänligt länge sedan, jag kan inte varit mycket äldre än 10-13 år. Kollade eller läste aftonbladet och I mittenuppslaget var det en bild med solen, och rubriken med caps: JORDENS UNDERGÅNG ÄR NÄRA" . Jag ville dö. Jag drömde mardrömmar. Lättpåverkad? Absolut. Livrädd för jordens undergång? Ohja.

Minsta lilla motgång gjorde att humöret sänktes till tusen. Och kommentarerna därefter om att "det var väl inte så farlligt" - " nu överreagerar du!" - NEJ, jag gör faktiskt inte det. Jag har bara svårare att lägga det som "inte är så farligt" för dig, bakom mig. 

 

När jag i mars 2014 hamnade på akutpksyk för att jag hade sucidtankar och självskadebeteende som inte riktigt tystnade, så var diagnosen redan där. På plats. Att jag fick diagnosen Borderline med dissociativa inslag. Jag fick ut 10 mg Abilify (medicin man vanligt gav mot schitzofreni). Den bet, den dissociativa delen "försvann". Man kunde känna hur det kom, men hur själva allting liksom sprang in en vägg, och du fick se detta mentalt. Så, den hjälpte verkligen. Problemet? Jag kunde inte köra bil på den, och pendlade just då, till Vadstena. Att inte känna sina ben, och att samtidigt ha noll reaktionsförmåga? Nej, inte lämpligt att köra bil på. 

Sedan har jag fått bra hjälp, bra medicin, och jag lyckades behandla det någorlunda. Idag har jag lite mer koll på mina triggers, och vad som kan göras. Det är en daglig battle. Att veta när man ska backa, och när man kan ta fighten. Ingenting är speciellt tydligt, självklart eller lätt. Men jag har blivit bättre på det. 

Sedan kom 2020. Corona, och hysteri. Det finns såklart höjdpunkter från året. Elviras första steg, i huset. Vid 11 månader och 8 dagar. 1 års kalaset i vårat hus, mysiga minnen och bara just det  att vi blev med hus. Grillkvällar och varmt. Bada och ha det fint. 

Jag har tvättat händer som en tok, använt handsprit när jag kommit åt det, men tvättade händerna tills den flagnade och blev torra. Slitit med att jobba, och inte jobba. Tuffa nätter och varmt. Och nyheter som bara rapporterat dödsfall i corona. Mer eller mindre. 

Att försöka slå av sig det som är jobbigt är svårt när man "måste" hänga med. Lite för att följa rekommendationer, och respektera dem. Att inte utsätta andra för risk osv. För slår man av, ignorerar man och det blir bara fel. 

Hösten kom, och det blev värre. Folk i närhet blev dåliga, och massor med saker. Jobbet, delvis arbetslösheten, stress och ångest. Inskolning och ha koll på hur lösa dagarna med osäkerhet med jobb. Paniken, och stress. Löste jobb, tillfälligt. Mycket vabb.  Rinnande näsor är katastrof under en pandemi. Förtroende och komplicerat. 6 arbetsgivarintyg och äntligen a-kassa. Frustrationen. 

Ingenting är speciellt kul. Oron, ångest och folk som verkar slita fullständigt i råd och restriktioner. Rädsla och panik. Besked om mer osäkerheter. Tillslut så blev jag riktigt förkyld. Ångesten och trycket över bröstet kunde jag inte ignorera längre. Det gick inte. 

En vän förlorade sitt barn i magen, en månad före bf. En annan har en jättesjuk släkting. Alla är dåliga på ett sätt och man vet inte utgången. 

Testade om jag hade corona, det var sig negativt. Känner dock att jag fortfarande inte mår helt 100. Bättre, men inte 100%. 

Det är jobbigt nu, och jag försöker bara hantera dagarna, en i taget. Och jag är trött. Så trött.

Ibland lägger jag mig vid 19 om Elvira somnat tidigt. För jag orkar inte. Trots 6,8, eller 12 rimmar sova är jag inte ett dugg utvilad dagen efter..bieffekter av att ha mycket i huvudet, att somna utmattad. Hinner inte återhämta mig. 

Jag mår rätt okej, just nu. Mot det bättre. Första julen i vårat hus. Vi har en jättefin julgran. Under den ligger 5 julklappar, 4 till Elvira och 1 till mig. Känslan. Storslagen. Fantastiskt fin. 

Men den här hösten har varit riktigt riktigt tuff. Och jag har inte orkat hålla saker vid liv. Jag tar en dag i taget, ett andetag i taget. Låt mig bara få göra det, så kommer jag igen sedan.