reach out to the stars *

Den här dagen alltså. Jag vaknade på sådant fruktansvärt pisshumör. Sur, kranky och tårar som bränner bakom ögonen för att man är sliten mentalt. Ilska blandat med konstigt humör. Det är. Inte alltid kul. Jag och känslor är inte alltid en bra kombination. Just nu är som sagt, känslorna är banne mig överallt. Jag kan inte skilja på ilska och ledsen. Jag kan inte förstå när jag är arg, varför jag gråter, och skriker när jag är ledsen. Det går ju inte ihop. Detta har jag inte kunnat skilja på, sen jag var kanske 16-17 år. Det var första gången dem sa det iaf, och visst finns det logik bakom det. Jag är känslig, har alltid varit. Och det slutade i en satans massa dikter och skriverier. Och det var enda sättet att få ut det på. Skriva. Skriva tills fingrarna blödde, kanske inte ordagrannt, men nästan?

Jag slås av tankar från farfars begravning, för 10 år sedan i december. Bilen hem efteråt, Lina kör. Så säger hon något som sätter sig. "Tänk, det är första begravningen vi går på i vår släkt" - Inte exakt orden så, men något liknande sådär. Och jag slås redan då av en panikkänsla i kroppen. Farfar var ändå sjuk i cancer, men det ändrar ju ingenting så sätt. Han var först att gå. 8 månader senare dog mormor. Ungefär 2 år efter farfars bortgång, dog farmor. Samma år dog Carl, en vän. Och nu, försvann morfar.

Imorse var jag på pissigt humör. Jag var ledsen/arg och bara .. Apatisk. Kritisk. Förbannad. Irriterad. Sur. Orkeslös. Allt på en gång. Sen vart jag mest irriterad över mitt lilla känslokaos. Och vart arg, och tog mig ner till bilen och åkte på äventyr. Jag hamnade i Storforsen igen. Utan vidare, tänker jag bara visa er bilderna jag tog, jag blev ganska nöjd ändå. Trots sviktande förtroende i fotografierna just nu. Varning: BILDBOMB: