mars
Det är alltid så, mars kommer runt hörnet och sedan pandemin känns det som det varit en slags "nu ska vi få varenda förkylning". Även när det inte ens är så, så är känslan den samma.
Jag minns vagt början på pandemin, elvira var drygt 6 månader, pappa blev superdålig. Covid fick han då, men de kunde man inte testa för då. Men det var att räkna med. Saker sköttes väl sådär, och jag vet att jag grät nästan hela helgen av rädsla för att han skulle dö. Någonstans där, så insåg man lite faran för att vara fökyld runt människor i riskgrupp, vilket båda mina föräldrar är.
Minns vagt att jag kan ha sagt till Albin att. fan gör jag om han dör? Tanken är fruktansvärd.
Men, alla sa väl. Det är inte så farligt, det går över. oroa dig inte.
Jag vågar knappt andas en stund. Och jag vill inte tänka på tanken att Elvira kanske inte kommer få så mycket tid med sin morfar. Det gör mig såå ledsen. Och jag försöker slå bort. Han ska ju leva för alltid.
Imorgon skulle pappa ha fyllt 73. Men han kommer inte fylla 73, och ha kalas med lillasyster. Som vi typ alltid haft. I hela våra liv. Känslan dödar mig. Vet inte hur jag ska hantera den riktigt. Och ärligt talat slog den mig lite oväntat. Jag har tänkt mycket, såklart. Jag har också haft tunga sjukdomar i mars just. eller ja. Elvira främst. Svinnkoppor, tog aldrig slut. Missat kalas jag sett fram emot pga det är mysigt och trevligt. Mars har vi flest födelsedagar.
5 mars
8 mars
14 mars
15 mars.
Och ja. Födelsedagar blir det.
Imorgon är den alltså här. Pappas födelsedag. Jag tänkte köpa tulpaner och åka till graven.
Så märkligt men fint.
Jag saknar honom.
Mycket.
Och Elvira saknar honom också.
Sorg är komplicerat.
