Tid.
Det är svårt att förstå ibland. Hur det liksom kan krypa ikapp så snabbt, och bara vara genomträngande. I veckan har fabrors födelsedag passerat, likt hans namnsdag igår. Det brukar inte vara så att jag fastnar i det. Men lite speciellt är det ändå. Det var länge sedan han försvann, men återigen. Saknad kommer och går. Den blir påtaglig och kan förklara varför man delvis varit lite mer off än vanligt.
Och när jag saknar farbror, så saknar jag ju såklart pappa. Det finns så mycket jag vill säga. Berätta. Och dela. Men det går liksom inte. Det är inte samma sak att berätta vad graven, jag vet inte varför. Men det känns lite som om det inte behövs. Samtidigt som jag givetvis vill dit. Få lite tid tillsammans. Även om du inte fysiskt är där, mer än askan.
Det är fortfarande så starkt i minnet. Att när vi skulle gravsätta sig, att jag skulle bära dig till sista vilan, var så otroligt självklart. Och att hela familjen kände lite samma sak, iaf som de sagt. Att det kändes som "min" uppgift.
Det kändes så sjukt. Fint. Vackert. Och solklart.
Tillsammans med bror sänkte vi ner dig. Och det var. Fint.
Jag ska inte säga magiskt, men någonstans är det lite det. Mycket för vad det kändes. För själen. För sinnesro i en ganska absurd grej. Jag hatar jordfästning begravningar. Askan var "enklare", men fortfarande så konstig. Att veta att du är bränd. Död. Och ja. Inte alls en fysisk person.
Du finns i tankarna. Du finns i sommarängarna. Du finns i vinden. Skrattet. Och våren. I allt som är.
Du finns i minnen. Bilderna och frusna tankar om de fina som blev. Det var inte alltid en perfekt far/dotter relation. Men den blev starkare. Och jag kommer aldrig glömma det.
Hur något trasigt, blev helt. Hur något som gjort så ont, på det dåliga sättet, blev något som smärtar på en själslig nivå, där man känner att något fattas mig.
En sak jag som tonåring trodde aldrig skulle ske. Men nu är den där. Tomheten, och hålet efter dig.
Det kommer såklart läka. Men med tid.
Just nu är det bara en period av tankar tid och sorg. Som kommer och går. Vågorna är större. Sedan mindre. Och ibland alldeles stilla. Sådär så man kan höra en droppe i ett oändligt hav. Sådär så man kan känna allt och ingenting.
Att det snart gått ett helt år utan pappa känns så vansinnigt konstigt. 10 månader.
Jag bävar för de känslor som kommer bubblande emellanåt. Alltid rädd för att inte kunna hantera.
Då tacksam för orden. De bara sipprar ur mig. När det behövs. En liten lättnad efteråt. Men herregud. Jag saknar dig.