Konflikter
I sinnet. I hjärnan. Vem är jag utan pappa ? Känns som jag förlorat något så stort och viktigt. Tiden var inte våran, och jag grämer mig så mycket för att jag var sjuk den där sista veckan. Ångesten.
Utanförskapet. Syskon som ställer upp, är där. Självklart. Fantastiskt. Och jag "kan inte" som vanligt. Känns det som. Jag blir avundsjuk. Känner mig utanför.
Jag ångrat det. Fastän jag vet att det inte ändrar något alls. Jag hade feber. Höstblåsor/svinkoppor med Elvira. Det bara var så. Inget jag kunde göra åt. Vill absolut inte "påskynda" en redna process om att pappa låg för döden.
Ångesten. Rädslan. Paniken. Gråten.
Ingen skuldbelägger mig, förutom jag.
Känslan äter mig.
När min bror ringer på söndagen 30 juni, strax efter 11 så vet jag precis.
Skriket. Vrålet. Avgrundsvrålet. I örat på min bror. Förlåt. Inte ens 5 min senare gråter jag sönder i bilen. Mot vikingstad för att se min pappa en sista gång.
Rödsvullen i hela ansiktet. Obegripliga känslan. Kramar. Vi plockar lommor..tänder ljus. Gör pappa fin. En rosa dahlia i handen. Där tiden stannat. Och står still.
Varje gång det regnar. Varje gång jag åker förbi en äng. Varje gång solnedgången är sådär alldeles perfekt.
Varje gång jag känner vinden. Är vid vattnet. Allt kan påminna om dig en dag när allting känns såhär.
Tomt. Konstigt. Och frånvarande.
Jösses vad jag saknar dig.
Ett fortsatt liv utan dig känns så obekvämt. Tungt och ensamt. Kontakten de senaste åren. Så mycket som var bra. Saknaden.