river flows in you
När jag fick min diagnos, våren 2014. 6 månader efter min skilsmässa. Så fanns alla tecken där. 7 av 9 symtom. Borderline med dissociativa inslag. Dvs, kraftiga psykoser där jag tappade all kontakt med verkligheten. Jag spanade mig själv från ovan, vid sidan av eller bara annanstans. Någonstans en liten medvetenhet, jag vågade säga saker jag aldrig annars sa. Jag kallar henne Kim. Hon tar över när Iza inte orkar. Kim har inte varit med på länge. Vilket jag uppskattar, men jag undrar om jag egentligen bara tappar fotfästet istället för att dissociera, även om det i sig fortfarande går under dissociation. När du inte minns vad som hände. Du driftar iväg och kan inte återberätta den stunden.
Många efteråt, behandlade mig annorlunda. Kommunicerade annorlunda. Vågade inte prata med mig. Rädda för att jag skulle få "stora känslor". Eller så. Det är fortfarande så. 11 år senare. Att folk fortfarande inte riktigt vet hur det ska prata om jobbiga saker med mig.
Så vad hände när pappa dog?
--
En slags "alla känslor är OK, klart du får gråta!" En slags "Du fastnar i det där för länge, kanske behöver du hjälp?".
Ja, jag behöver hjälp att processera händelsen, flera gånger. Även när det är uttajat och dömt.
Jag skriver, hanterar, blir ett. Men kan ta samma händelse flera gånger om. Trygghet. Tröttsamt. Men jag bearbetar så.
"låt mig hantera, processera, prata, tjata" - jag vet att dina öron tröttnar. Men det hjälper. Att veta att jag får. Att jag kan.
Pappa och mamma blev inbjudna till en "kurs", i hur man hanterar sådana som mig.
Jag räknade aldrig med att pappa skulle vara den som gick på de flesta möten som erbjöds. Pappa pratade med mig annorlunda, nyfiken, lärande. Han verkade på riktigt intresserad.
Han uttryckte också en tacksamhet för att jag inte var den som ringde mitt i natten, hotade om att ta mitt liv för att jag inte fick låna pengar.
Han såg mig. På ett sätt han inte gjort förut.
Vi pratade en del, om sjukdom/mediciner och påverkan. Hur det kan vara, kännas och att det alltid är värst innan det blir bra. Han tog in, lyssnade. Avbröt mig inte. Lät mig tala till punkt.
Det finns mycket i vår relation som inte var bra. Men de sista 10 åren.
Han såg mig. Han ville förstå. Han var inte riktigt lika obekväm med känslor.
Det sista leendet. Det sista ömma ögonen. Vilandes, men samtidigt vara med. De sista ögonblicken. De sista orden. En lättnad. En paus. En vacker kväll. Precis som det ska vara.
Och sedan kom regnet.
Sen dog du.
Och livet är inte densamma.
Det går vidare. Men den är inte samma.
Livet fortgår.
Ljusen tänds.
Blommor dör.
Blommor föds.
Men ditt liv, går inte åter.
Bara i minnen,
tankar.
Bilder.
Kärlek.
Det är oslagbart stort.
Sista kvällen i juni.
Den perfekta sommarkvällen.
Precis som du önskat.
Jag vet att du förstod vad som väntade.
Och det är skönt att veta att du somnade in,
men familj omkring dig.
Älskar dig.
Saknar dig.