Cavatina
Jag visste inte vad låten hette förens det kom på tal. Jag minns kassettbandspelaren, stämgaffeln, och gitarren. Ibland är det som det var varje kväll. Det hade iaf blivit mörkt ute, kasnke var klockan 19, kanske 18? Eller så sent som 20?
Oavsett. Du satt ofta ensam.
Ibland satt jag bredvid. Lyssnade. Klinkandet på gitarren var alltid lite din och min stund kunde jag ibland inbilla mig. Vi alla vet.
Denna spelade du ofta. Kanske mest av alla. Eric Clapton - tears in heaven likaså?
När allt kom till slutet. Så kunde jag inte ens höra ett enda klinkande av den, utan att gråta. Knappt nu heller. Om än lite mindre katastrofgråt.
Nu mer stilla. Köksbordet. Vikingstad. En slags doft i näsan som bara kan upplevas i minne.
Jag har ett minne av att jag också ibland varit vaken med dig tidiga morgnar, jag är väldigt osäker om det är så, men minns kaffe. Också mörkt ute. En tyst stund. En fin stund.
Och hösten, pappa. Bränna kvistar och löv på baksidan. I lila fleecejacka och för stora vantar. I en silvrig tunna. Jösses, varje gång jag känner eldrök på hösten, i en fleecejacka springer det någonstans ett barn till sin pappa eller mamma, lägger i sitt fynd.
Pappa i pannband, träskor och murbruk på byxor och tröja.
--
Snöstorm 1995. Vi såg inte ett skit. Mamma hade jobbat natt, och dök upp som en svart figur i den vita blåsande vinden. Sa åt oss att vända hem igen, för skolan var stängd.
Man inser inte hur konstigt ord och mening blir, när jag inte längre ropar "pappa" efter dig, för att få ett svar. Hur konstigt det ordet känns, när den jag kallat pappa hela mitt liv, inte längre finns ovan jord.
Jag hör dig, i vinden. I drömmen, i skrattet. I träskorna. I allt som var du.
Hösten. Kanske var det lite du och jag. Bränna kvistar och löv, och lärdom om att allting dör, får nytt liv igen. Och att varje friskt antedag någonstans betyder så mycket mer.
