Vecka 31 (30+0) - tankar om kroppen

Jag har velat fota min mage ända sen jag blev gravid. Det där att bevara så många minnen som möjligt. Men, jag har samtidigt fotat mindre mage än vad jag först trott. Varför? Jo. Ni vet, när man är av "modell större" - tar det också lite längre tid innan magen faktiskt poppade fram. Det var först runt vecka 20 någonstans, man kunde ana en liten liten putismage. Och det är ju tydligare nu, sålänge jag bär tighta kläder. Men det tog tid liksom. 
 
Jag är inte alls tjock egentligen, men klart tankarna finns där. Speciellt med min vikt och längd i åtanke. Jag anses vara ganska "normalbygd" eller hur man nu ska definera det. Jag blir ibland dock ledsen för att det känns som om min mage är så liten. Och då blir jag också arg på mig själv, för det är ju faktiskt så att varje gradivitet ser annorlunda ut. Vissa får mage tidigt, tydligt och jättestor. Andra får en mindre osv. Precis som vi människor ser olika ut, skiljer sig också gravidmagarna åt. 
Det som varit tyngst i hela grejen, är det där satans äckliga BMI, jag ser verkligheten. Jag kan inte direkt påstå att jag lider av någon slags fetma. Vilken mitt BMI säger åt mig att jag gör. Notera nu också att mitt BMI var på 29-30 redan innan jag ens blev gravid. 
Det är den biten som jag känner varit jobbigast. Jag har dock, först nu, gått upp min första riktiga gravidkilo. Jag vägde 89 när jag skrev in mig, 88 vid andra tillfället, och nu 90 kg. 

Jag känner mig tyngre, jag känner mig lättare anfådd och det är svårare att ta på sig skor och stumpor, jag blir anfådd för minsta lilla. Trots det går jag någonstans mellan 10 -18 000 steg / dag. Tack vare alla promenader med Oden, och överhuvudtaget. Jag rör på mig så mycket jag kan, och så mycket kroppen orkar.
 
Jag blir ibland ledsen när någon säger att det inte "syns" att jag är gravid, eller att jag inte har så stor mage. Försöker att tänka att inte ta åt mig, men det är bitvis svårt. Jag ser mig själv som "ganska" stor ändå, men det syns mer när man är avklädd och jag tänker inte direkt springa runt naken bara för den sakens skull. Jag gillar inte att ha för tighta kläder, det känns obekvämt för mig. Men, jag vill också att min mage ska synas, och att den finns där liksom. Moment 22. Gravidhjärna kallas det väl? Analysera och kaputt emellanåt. Glömmer saker lätt och självklart, den där skeva kroppsuppfattningen igen.
 
Det viktigaste i slutändan handlar ju faktiskt bara om att jag mår bra, liksom att bebis mår bra. Det är det absolut viktigaste. Inte hur mycket gravidmage jag har, eller inte har. Känner mig fin samtidigt som jag blir galen på att det är svårt att sitta ordentligt, ligga bekvämt, och ja. Allt det där. Jag gillar min gravidmage, och jag är glad att jag hittils inte samlat på mig massor med vätska. Det ger flashbacks till depressionen när jag i stort sett hade gått upp 14 kg i vätska i samband med antidepressiva. Då hatade jag min kropp mer än någonsin.
 
Nu är jag bara glad, jag känner hur bebis sparkar, rör sig, sveper/simmar i magen. Jag kanske inte blir gigantisk om magen heller, och det gör ju ingenting. Sålänge allting är bra med bebis, och mig så får magen ta den tid det tar. Så enkelt är det ju egentligen.
Bilden är för 3 dagar sedan, alltså vecka 30 (29+5). Senast upplagda på instagram. 
Och den här är runt Vecka 27 (26+0)
 
Att jämföra instagram mot en systemkamerabild får ni leva med.. Men ja, lite tankar hur det snurrar i mitt huvudet runt det där emellanåt. Jag är så sjukt glad åt min lilla bula, min babybump. Den är charmig. Men ibland får hjärnan punka och bara ratar allting... Och jag ville egentligen bara dela med mig av det.
Var rädda om er därute. <3
gravid, känslor | | En kommentar |
Upp