September
Känslor. Dessa förbannade underbara magnifika känslorna.
Ena stunden flyter det på, det känns bra. Man har koll.
Och sedan, från ingenstans. Kommer dem. Bombarderande framåt och likt en ångvält bara välter allt i sin väg.
Tillåta sig vara ledsen. Känna sorgen. Vissa dagar kan jag, andra kan jag bara inte. För får jag vara ledsen ? Får jag känna samma intensiva saknad och sorg ?
Det kommer enstaka minnen. Det delas ibland bilder. Dokumenterade jag tillräckligt? Varför har jag inte framkallat? Varför är jag så dålig på det?
För att set finns så lite på mig? Eller bara allmänt så vet jag inte hur eller vart.
Och jovisst det finns bilder. Jag hittade 3 stycken i mitt album, på mig och pappa. Jag kan inte hitta någon från min student knappt. Vet inte vem som har dem.
Har något från balen. Men i övrigt. I vuxen ålder är de få.
Respekterade jag pappas önskan om att inte vara med på bild så mycket att jag lät bli?
Så många tankar. Så mycket konstiga förvirrade känslor.
Är det ens sant ? Eller bara i mitt huvud ?
Var jag så utanför?
Pga mig, mitt och allt kaos ?
Kunde jag därför inte minnas?
Finnas ?
Är mitt ego för stort ?
Min hälsa först?
Det ger en ångest att tänka så.
Men jag vet att sedan 2020, har jag varit livrädd för att du ska dö. Bokstavligen. Livrädd. Känns så konstigt att Elvira aldrig mer kommer träffa morfar.
Hålla hans hand.
Bygga sandslott
Åka rutschkana.
Visa att hon tillslut lärt sig cykla/simma osv.
Idag ville jag ringa. Men jag kan inte.
Skrev i familjechatt.
Du fattas mig
Och hjärtat kommer alltid att värka
Om än mindre över tid.
Men dagen du dog, den dag du försvann.
Så trodde jag verkligen att hjärtat skulle brista i tusen bitar.
