Verklighet
Den svåra att vara i. Speciellt när saknaden tar vid. Jag har fått för mig i mitt huvud att jag inte "får" sörja längre. Så märkligt. En sorgeperiod är ungefär 7 år. Det är så olika hur det kan vara. Eller bli. Ibland märker man inte av den, ibland är den så påtaglig. Lika lätt som att andas. Kan sorgen äta på varenda del av allting.
Jag vet inte alls ibland. Det händer så mycket. Och samtidigt så flyter allting bara på som vanligt. Livet fortgår. Och jag kan snart lyssna på låtar om dig. Utan att fråga. Det är samtidigt en märklig lättnad att komma över den barriären.
Ibland vill jag inte vara i verkligheten där du inte finns.
Men det är där jag måste leva.
För där pågår livet.
Och då vet jag inte om jag får/kan sörja dig i det livet.
För jag vill inte envist tjata/gnälla/eller vad de anses som.
Mina känslor får ta plats.
Men inte alla orkar lyssna på den hur länge som helst.
