Det blir inte som förr
Det kommer liksom inte bli det. Hur man än anpassar sig, lever och lär. Känslan att en person saknas kommer blöda igenom. Och jag trodde att allt skulle kännas rätt OK till jul. Men nu när det närmar sig så inser jag ju, att det inte alls känns som de brukar.
Nog för att julen för mig personligen är kombinerat med stress, pengar åt alla håll o kanter för att skapa och få fina minnen, julklappar ska köpas. Har varit mellan jobb typ såå ofta mellan november/december, gått på akassa och bara haft det väldigt begränsat. Gör att jag inte kan se det så enkelt varje gång. Beslut ska fattas, rätt julklapp, rätt minne och mysiga fantastiska känsla.
Jag minns inte de kalla duscharna vid jul, för att alla skulle duscha. Jag minns inte stressen, bara att det var julpynt, ofta av sådant vi gjort i skolan. Julgardiner. Minns inget pepparkaksbak hemma med mamma eller pappa.
Men jag minns att åka o hämta farmor o farfar, ta med julklapparna hem, och jag minns att jag och lillasyster åkte "taxi" med våran farbror mellan vardagsrum och kök. Cigarettrök under köksfläkten. Knäck och mat. Kalle anka och julklappar. Livrädd för tomten. Det finns en bild i "min första bok" där min bror ger mig en julklapp, han hämtade den hos tomten. I klappen låg det en legostrand. Jag minns den gången. Jag minns att äldsta storasyster brukade starta julmusik. Det är jul jag minns som barn. Gemenskapen framför julklapparna.
I år känns mycket annorlunda. Och jag kan inte riktigt reda i känslorna. Men det kommer jag göra.
Just nu är det bara. Lite olustigt att fira jul, jag tänker försöka se till att åka förbi pappa på kyrkogården.
Helt sjukt att det snart är 6 månader sedan.
Jösses vad jag saknar dig pappa.