Rörigt.
Det är märkligt när känslor tar så stor plats. Jag hatar när det påverkar mitt omdöme hur jag är i min omgivning. När jag liksom bara inte kan bete mig vettigt. Jag får inte luft. Jag trängs in i hörnet och jag blir galen.
Nervositeten speglar av sig, ger avtryck och ställer till det. Jag försöker hålla mig lugn, men kommer liksom inte in i det. Och jag skäms. Alla andra lyckas utom jag.
Verktygen håller inte.
Jag saknar och jag hanterar. Ibland bra. Ibland mindre bra.
Jag blir ledsen när jag minns jobbiga samtal. Förstår varför, och saknar ändå. Tacksam för det på samma gång.
Det är en enda röra i min hjärna dessa dagar. Vill bara komm därifrån.