Saknad.
Jag saknar pappa.
Häromdagen la en jag följer upp en story om vikten av bilder. Visade bilde från sitt barnalbum, och att bilderna som betyder är ju bilderna med sina föräldrar osv.
Blev så himla berörd. Och verkligheten.
Man fotade inte som man gör nu. Det finns mycket bilder på oss, som farmor o farfar har tagit. Jag räknade till tre stycken med mig och pappa som bebis. I mitt egna album.
Det är skevt och jobbigt på samma gång.
Och kanske är det inte avsaknaden av bilder heller. Utan bara grejen att jag stundtals har så svårt att minnas.
Fragment. Ibland dyker de upp små saker. Jag vet inte om det är riktiga minnen.
Min hjärna har spelat för många spratt. Hört så många ggr att "det stämmer ju inte. Så var de inte alls. Det där har inte hänt"
Tvivel. Rädsla. Och osäker.
Allt jag verkligen vet, är att det känns så tomt.
Jag vet ich förstod att du kämpade. Att du ibland visade den sidan för mig kommer alltid betyda. Du visste att jag förstod. Du visste att jag kunde se, och det är en tröst i sig.
Jag saknar dig pappa.
Så mycket.