emotions
Det går inte sammanfatta. Begripa eller ens vilja emellanåt. Det gör ont. Och det krävs ibland så otroligt lite för att tårar ska formas. Det är en känslosam del i en låt. En snutt bara på några sekunder och det vill forsa, men hittills går det inte fullt ut.
Jag kan inte fulgråta varje gång. Elvira är med mig, eller jag är mitt i någonting. Sådär som gör att "här kan jag ju inte gråta".
Jag vet att jag borde släppa det. Att gråta. Ibland somnar jag gråtandes. Ibland är jag inte så bra att låta det komma. Det är läskigt att tillåta sig känna.
--
Elvira tror jag börjar förstå att morfar inte finns. Ibland är nattningen lite tuffare, mycket ledsen och mycket saknad. Hon vill att jag ska göra en liten bok med bilderna på henne och morfar, och självklart. Behöver få upp mer tavlor.
--
Jag som tömmer min mobil varje månad på bilder, har inte rört mina bilder från juni. För det är sista tiden. Sista bilden. Sista kvällen.
Jag minns på Toves kalas, du hade gått undan, vi satt inne ensamma en stund. En ganska fin stund. Vi pratade lite om måendet, mediciner, och läget. Tacksam för den stunden. Bara du och jag. Vi fick inte alltid de där stunderna. Inte på samma sätt kändes det som. Känslor var svårt, men det blev bättre.
Jag skulle behöva tömma mobilen. Men jag förmår mig inte att göra det.
Juni blev juli, och juli har blivit augusti.
Jag saknar dig. Sporadiska minnen dyker upp. Som den gången när vi tog ut dig på en stol (??) ut på tomten. Du hörde inte syrsorna längre. Men de lät så mycket den gången. Du hörde dem inte. Ett tecken på att hörseln gav vika.
Även om det är flera år sedan, jag tror jag kanske gick i högstadiet? Jag vet inte. Jag vet bara det. Att vi tog ut dig, frågade dig flera ggr om du verkligen inte hörde dem.
Kanske var det en kväll i juni? Det var ju uppenbarligen sommar.
Men pappa, du fick den vackraste av alla junikvällar innan du försvann. Jag vet att du hade älskat den. Och jag vet att det varit en sådan kväll du tagit mig och britta att fiska nere vid kungsbro. Metat. Innan vi fick våra kastspön.
Jag slog upp mitt knä i bryggan där, samma knä jag alltid slår mig på. Det vänstra.
Jag ser bilderna på dig och Åke när ni har fiskat. Och jag tänker, att precis så är det nu. Ni gör allt det där igen. Tillsammans.