Ett slags liv
Det är märkligt hur mycket man tänker. "Jag ringer pappa och frågar" - "Jag tar det med pappa sedan"
Smärtsamt påmind att numret jag ringer inte kommer svara. De har ingen abonnent. Tomt.
Efter en viss tid, är det som om man inge får sörja längre. Eller visa det. Eller prata om det.
Just nu försöker jag mest prata om pappa utan att få tårar i ögonen. Det är svårt. Obegripligt, och det är en grej att arbeta på. När folk frågar i min närhet "hur är det just nu" så kan jag inte riktigt greppa det. Det känns mestadels OK, rätt normalt. Men samtidigt inte. Lite rörigt det där.
Att vara OK, men samtidigt inte alls.
Att stå på gränsen till att falla. Men balanserar in i rätt tid.
Man tippar inte än, utan beundrar utsikt.
Vinden hugger tag, och du får svårt att balansera. Och sffan sakta men relativt stadigt kommer balansen åter.
Att vara OK, men ändå inte riktigt. Ostadigt med stöd. Ventil och räcke. Håll hårt i något nära. Marken svänger för mycket.
---
Jag jobbar på, känner mig skönt trött i kroppen, bortsett från mitt ömma revben, vecka 3 med smärta, dock en vecka med smärtlindring. Behövligt.
Sover dåligt, pga ont. Stökig sömn. Men de går.
Det har absolut varit svårare. Ömmar i händer och nya blåmärken på låren/knäna.
Svart i ansiktet och händer. Låren. Duscha har aldrig varit så skönt. Längtar dock efter andra tider. Bättre tider. Där kvällarna inte försvinner. Som nu. Det sliter det också.