92 dagar
I 92 dagar har jag varit utan pappa. Likt mina syskon.
3 månader.
Jag ser andra med sina pappor, deras barn med sin morfar. Och jag kan känna sorgen. Jag är ledsen att vi inte fick mer tid. Tid är oberäknelig. Man vet aldrig hur mycket tid man får. Med någon. Vad som känns för evigt, blev plötsligt inte alls så långt. Oro.
Lev i nuet säger man.
En dag i taget.
Tiden läker alla sår.
Inte helt sant, det gör bara mindre ont. Såret på lappas ihop, men man kan fortfarande ana smärtan under ärrvävnaden.
Sist jag självskadade var 2014. Iaf med rakblad. Självskada gör man på så olika sätt. Psykiskt nedervärdera sig. Slå på sin kropp. Dunka huvudet i väggen. Pilla sönder hud.
Hursomhelst. Det är drygt 10 år sedan dess. 9 år sedan diagnos, DBT och en bättre starkare relation.
Lite drygt 3 600 dagar sedan. Sista självsksdan var någon gång i september.
Och du har varit borta i 92. Konstigt nog känns det som den tiden är vidrigt lång. För lång.
September är en bra månad. Imorgon är det oktober.
En helt ny månad börjar.
Och dagarna utan dig fortsätter.
Hjärtat blöder.