Gut wrenching pain
Hur märkligt är det inte ändå?
"Jag har ingen pappa längre. Han dog för 2 månader sedan."
30 juni. 30 augusti.
Augusti sprang förbi. Begravningen i juli. Och långsamt gick det. Allt efter tog tid. Ingenting. Juni kändes evig. Ett långt sorgligt och märkligt avsked.
En känsla i magen. Att det blir aldrig som förr.
Om en vecka ska han urnsättas. Först ville vi kanske inte ta ytterligare avsked. Det kändes klart.
Nya insikter och det var snarare tvärtom. Klart vi ska vara med. Hur kunde vi inte se det ?
Det gör ont.
Någonstans mitt i allting så tillåter jag mig inte sakna eller sörja. Jag "får" liksom inte.
Så löjligt och märkligt. Men jag vet inte vem jag är i sorgen.
I saknaden. Jag yrar omkring.
Jag är 15 år, har svarta converse. En svartvit Palestina sjal och blont blont hår efter sommarens varma dagar.
Solbränd och cool. Överväger svart mascara och eyeliner, och börja röka. Sådär turbulent tonåring.
Ibland bråkade vi, eller höjde rösterna så högt mot varandra att jag någonstans avskydde dig.
Sedan är jag vuxen igen. Förbannar mitt tonårsjag.
Skäms.
Dikter om ett förflutet. Ord brända i sinnet.
Och allt jag har är ett tomrum.
Jag har dig hellre här. Jag letar efter dig.
Undrar om du var igelkotten som stannade utanför huset i 2 dagar. Eller om du liksom var i alla de igelkottar som var på våran tomt där ett tag.
Var du vinden som smekte min kind, när det kändes som jag behövde påminnas?
Du finns i allting. Och kanske inte alls.
"Du är så duktig iza, det där fixar du ska du se".
Smått tokig. Smått ledsen.
När får man bryta samman egentligen?