Ett öppet brev
Hej pappa.
Det kom världens oväder idag. Jag vet att du skulle frågat om hur många mm jag fått. Jag hade skickat en bild på mätaren utomhus, sagt att det var alldeles galet. Skyfall. Åska. Blixtrar och dunder. Någonstans där så tappar jag fokus.
Jag ler när du svarat, att "oj det var mycket hälsa Elvira kram"
Inga direkta tecken. Det var lite så du skrev ibland.
Jag får stoppa mig själv från att ringa. Att skriva. Det är sms eller brev som inte kan läsas eller någon i andra änden som svarar. Du finns inte. Och en del av mig vet. En annan vill inte veta eller vill inte acceptera. Det gör för ont.
Jag tänker på att vi inte sågs tillräckligt. Pandemin, sjukdomen och förkylningar. Var så rädd att göra dig sjuk. En gång kom du hit, när jag fyllde år, ensam, trots att vi var sjuka. Du ville så gärna. Efteråt blev du dålig.
Jag kan bli arg för att jag lät dig, du visste. Samtidigt så glad att du trots det kom hit. Vi hade dessutom sänkt temperatur i huset pga sjuka elpriser den vintern. Det var kallare än normalt i huset.
Jag tänker mycket på sista kvällen. Vi pratade inte om.något viktigt egentligen. De enkla i det lilla. Det du orkade.
Men jag lever på hur glad du såg ut när du såg mig. Hur du så gärna ville gå upp och krama mig. Men varken orken eller energin fanns. Du tittade på mig så många ggr. Kanske undrade du om jag verkligen var där.
"Det syns att han väntade på dig, Iza".
Meningen som både känns ... Så mycket. Så mycket kärlek, samtidigt som det känns som att jag fick honom, att kunna gå vidare. En obehaglig men vacker tanke.
Han hade fått träffa oss alla.
Och det var viktigare än något annat.
Jag saknar dig så oändligt. Förr kanske jag aldrig trott att det skulle kännas såhär. För många hundra år sedan. Men kanske, hade jorden gått under för mig ändå. För det är så nu. Världen liksom ramlar under mina fötter och jag försöker hitta en stabil väg att gå på. För även om vi inte sågs. Eller pratade så ofta som jag kanske önskade. Eller ville. Så var du min pappa. Min fina älskade pappa. Och jag har så ont i hjärtat av saknad. Att jag ibland tror det gått sönder på riktigt.
Jag saknar dig.
Jag kommer minnas dig som min morgonpigga pappa. Som mötte solen en morgon i maj. De stunder jag varit bredvid dog klinkandes på gitarren i köket. Spelade in på en bandspelare och kasett. De fina i det stora. Det lilla i livet. Delicatobollen efter simhallen. Den fina stunden med fika. Den speciella lukten av simhall, klor och rengöring (skevt jag vet), men det var nog den godaste delicatobollen. Tillsammans. Efteråt.
Träskorna man vandrat i. Trots alldeles för stora när man skulle kasta soporna. Eller hämta posten.
Träskorna genom hela livet.
Pappa. Finaste pappa.
Jag saknar dig. Oändligt.
/ din dotter