reach out to the stars *

Hösten, jag älskar den. Så fylld med färger, magi och frost. Min kreativitet kan öka, och minska på samma gång. Det handlar om sinnet. Denna höst är ... lite märklig. Mitt psyke är lite i obalans, pga så mycket som varit oklart. Otydligt och svårt att förstå. Relationer som är givna är inte lika lätta, och samtidigt så känns det som det inte spelar roll. Distansen är redan där, och orken att hålla kvar är lika med noll. 

I samband med att löven faller, de kala träden och löven som börjar bli bruna av all fukt, och saknad av lite näring, lika fort tynar även vänskapen emellanåt. Man vet inte att det är försent, fören alla löv blåst ner och man kanske inte nyttjade den där sista tiden som man borde. Människor förändras, man hamnar i olika delar och allting bara förblir. Ibland växer man ihop, ibland är förväntningen något annat än vad verkligheten faktiskt är. Jag känner igen känslan. För 7 år sedan kände jag samma sak, och då gick 2 av mina så kallade bästa vänner. Jag var inte som den som de längre kände igen, eller ville att jag skulle vara. Tydligheten var inte tydlig och kaos funkade annorlunda då, mot nu. Jag har andra verktyg, en annan bild och ett kanske mer moget tänk. Jag faller lätt, tillbaka på det som varit, och blir tacksam för vart jag är. För om saker inte hänt som de blev, hade nog inte lyckan varit densamma som den idag är. 

Jag fastnar där ibland. Vägen hit. Vilken resa ändå. Vilket tålamod i en värld där tålamodet egentligen inte alla existerade. Nej, tacka vet jag hösten. Allt kommer till liv, och dör på samma gång. Orden blir en slags poesi av melankoli och jag gräver efter allt det där jag lever för. Fotografin. Min sambo, min dotter. Våran hund. Min familj, mina syskon och alla syskonbarn. Det är hela min värld och jag hoppas dem alla vet hur mycket jag älskar dem. Även om vi inte pratar eller ses jämt. Jag vet att jag gjort mig svår, undvikit och inte orkat. Jag gör så, när jag inte kan. Men jag älskar ändå. 

Hösten. Min bästa tid är nu. Mitt sinne tackar oktober för dess kreativa lust, de stilla tankarna, omlott med allt jag inte får tyst på. Men det går åt rätt håll. Äntligen. 

Jag älskar hösten. Gör du?