tankar och sådant

Ni vet när hjärnan får frispel ? När den bara bajsar ur sig fullständigt? Lite där jag är nu. Där tålamodet är lika med noll, och allt som inte är speciellt jobbigt, är som att springa marathon med fötterna i cement. Motgång och framgång. Kan ni snälla sluta plåga?
 
Nejvars, men det är mycket nu. Lite rörigt med jobbet, och lite rörigt med att få till det där med rutinerna. Jag fattar inte hur folk gör? Det bloggas, instagrammas, och det hinns med både det ena och det tredje? Nu är det ju givet att allt är en tolkningsfråga, och vi gör mycket också. Som vi kanske inte konstant visar/publicerar. Men värmen har ju lamslagit oss. Det är mycket hålla sig inne och inte ens gå ut. Det är inte humant även för Oden att vara ute i närmare 30 grader. Hänga på tomten. Vilken grej just nu. 
 
Lite fina sommarminnen. Såpbubblor. Elvira ska fånga dem i hundskålen. 
 
Anyhow. Att vara mamma ändå, är ju helt fantastiskt. Men är det någon gång i livet man har som mest tvivel, är det ju nu. "Gör jag rätt?" "Kan jag låta henne ha tshirt när det är 20 grader varmt ute, och shorts? Andra har ju nästan jacka...." - typ.
Den ständiga dialogen. Rädslan att bli dömd. Rädslan att göra fel. Låta demonerna vinna. Det är ingen tävling i vem som är bäst. Bara gör saker. Känn efter, och gör vad som blir bäst. Absolut. Kan folk sluta komma med kommentarerna? 
 
Hittils känns det ändå som allting gått väldigt bra, visst. Perioder där allt är kämpigt kommer ju, och just nu har vi haft en sådan period igen. Där allt bara är lite stökigare. Lägg till värmen på det och de i sig gör det bara ännu mer utmattande. Den ständiga, vill göra allt perfekt, gör en mer utmattad än vad som är nödvändigt.
 
Saker jag dock är trött på:
- konstant jämförelse (även om den bitvis är oundviklig, kan den svida)
- corona bajset, och allt däromkring.
- att känna stressen
 
Bland annat, och överallt läser man ibland om att man "är mer än bara en mamma" - på både instagram, och olika artiklar osv. 
Klart man är det, men måste man göra en grej av det? Att bara för att du är en mamma, kan du inte göra si eller så. Klart jag kan. Och den andra givna, man pratar om sina barn, hund som bebis, egentligen. Man vill prata om annat med, men det är svårast om det inte bemöts. 
 
 
Ach, nu svamlar jag igen kanske. Men det är mycket i mitt huvud, det är rörigt, och jag vet att allting ordnar sig, det är bara en fråga om när. Och när det väl gör det, kommer det gå kalas.
Förskolestart 2 september och jag är sååå nervös.
känslor, personligt | |
Upp