flashback.
Jo, men det känns lite som att det någonstans behövs. Lite överallt hittar jag inlägg om folk som skriver om sin tid efter en sjukskrivning osv, hur det har ändrat och gjort många till starkare personer. De var starka innan, men orken fanns kanske inte alls som innan. Och det är någonting som helt enkelt ramlar över hela tiden.
För 3 år sedan, hade jag precis flyttat hem innan jag skulle få tillgång till min egna lägenhet sen skilsmässan 2013. En egen tvåa på 62 kvdm i Linköping. Lyckan alltså. SÅ JÄVLA PEPP!
Jag hade längtat så mycket efter detta. Helt galet, min alldeles egna lägenhet. Min absolut första lägenhet fick jag tillgång till den 28 december 2008. En etta på 22 kvdm i Tannefors. Mitt emot busfabriken. Så, det skulle kännas gött med lite större, och lite bättre. Jag hade dessutom fått min heltidstjänst på mitt förra jobb hösten innan. Så, nu skulle jag liksom börja om lite grann, och samtidigt bara njuta av min egna tid. Helt fantastiskt.
Det här var min utsikt från lägenheten, min första natt jag skulle sova i den. 2 juli 2015. Man måste ju älska utsikten, eller hur?
-
Anyhow. Äntligen egen lägenhet. Äntligen "ensam". Jag kraschade ganska saftigt våren 2014, nästan 6 månader efter skilsmässan så var det rätt tungt.. Jag blev kaos, panik och psykoser. Antidepp och grejer. Jag åt medicin ca 1 år, men vägrade all sjukskrivning. Jag var för rädd att jag inte skulle kunna ta mig upp ur sjukskrivningen. Jag hade en bra kontakt på psyk dock, och vi undvek att ge mig tabeltter med benzo eller andra beroendeframkallande medel. Jag var rädd att jag skulle börja missbruka tabletter och det i sig skulle bara göra allting ännu sämre. Jag känner nog mig själv ganska bra, sa dem åt mig på psyk.
Sen fick jag min DBT våren 2015. Och den gjorde mig gott, och lagom till sommaren gick jag från 75% tjänst upp till 100%. Så jag kunde tyvärr inte fullfölja DBT som man gärna går som kortast 1 år, helst 2 om det behövs. Men jag fick mycket bra hjälpmedel och mycket av det gjorde ändå att jag kom väldigt långt under den tiden. Och sommaren sen, vilken helt fantastiskt sommar jag fick.
Vädret var inte alltid toppen, jag hade jeans och tjocktröja i JUNI, men det var liksom allt omkring. Egen lägenhet, bra vänner, och den där fantastiska Albin som jag hade lärt känna så mycket mer. Han var ett enormt stöd för mig under våren och sommaren. Min bästa kontakt som skulle varit med mig hela vägen slutade, och det var ledsamt, och då fanns Albin, liksom Desse där för mig på ett sätt som jag verkligen är tacksam för.
Så, TACK, för att ni fanns där.
Jag fick även 2 nya fyrbenta vänner, Alice och Lexie. Men Lexie har tyvärr fått vandra vidare, men hon bor i mitt hjärta hela tiden ❤
- - -
Och nu, 3 år senare bor jag i Boden, med min sambo Albin sen dryga 2 år tillbaka. Jag trodde absolut inte att det var här jag skulle hamna, verkligen inte. Men ändå. Vilken resa, och med mitt mående med. Jag får i princip inte psykoser längre. Jag har dåliga dagar, apatiska dagar. Men just psykoser och dissociatonerna har nästan slutat helt och hållet. Jag äter ingen medicin, eller så. Har just nu heller ingen kontakt med psykvården heller. Jag går på eufori och kärlek. Haha, klyschit kanske, men så är det.
- - - -
Något annat som också en stor plus grej sen skilsmässan och allt kaos, jag har kommit närmare min familj, vilket jag är så otroligt glad över. Att berätta för dem om självmordstankar/självskadebeteende och diagnos var inte superlätt, men det gick. Och det var så skönt efteråt. Vi kanske inte pratar jämt, eller ses ofta, men jag känner ändå att jag är dem närmare nu än vad jag varit innan. Och jag är så himla glad åt det. För jag har en stor familj, och jag älskar den. Den är helt enkelt BÄST!
fina bilder :)