reach out to the stars *

Ni känner nog igen känslan, ni vet. När det känns för sjukt för att vara sant, kan det hända mig? Kanske handlar det bara om något så litet som att man tog sig över ett hinder man haft? Kanske bara ett steg ner för en trappa. Eller något större. ja, ni fattar. Varje steg, stort som litet är ju rätt magisk känsla när man väl kommer över det där hindret?

 

Jag har haft beskärd del av saker som gjort ont, sårat och bedövat mig. Lite av allt är också orsakat av mig själv, mina val, mina konsekvenser, men ack smärtsamma för det. Känslor är en grej jag aldrig kommer bli 100% bra på, dock kommer jag garanterat bli en egen slags mästare på att ta hand om det som jag bryr mig om, mina känslor kring saker och hur viktiga dem faktiskt är. För varje människa jag möter, ny som gammal, och det kanske säger att deras känslor är dumma, blir jag lite arg. Ingen känsla är dum, sålänge du känner den. Den gör att du lever, andas och att du kan identifiera den och därför också bearbeta den.

Och när man kan det, är det en guldgruva. Det är en vinst, ett sätt att ta sig vidare. Och det, det mina vänner är det absolut mest fantastiska. 

 

Idga fick vi upp spjälsängen. Att jag kokar över att sinnesjuka känslor kan ni nog kanske förstå. Det blir liksom på riktigt. Det där att jag om ca 19 dagar (om nu bebis kommer på uträknat datum), faktiskt kan kalla mig mamma. Att Albin är pappa. SÅ SJUK tanke, men fy fan vad jag mår bra av den. Det är skrämmande som tusan. Det är underbart som tusan. Och jag vill gråta av lycka att jag ska bli mamma. Att jag har min fina Albin vid min sida. Att det kändes så självklart att det var vi redan från början. Att han en dag skulle bli far till mitt/vårat barn var givet. Skrivet i stjärnorna, kalla det vad du vill. Men jag visste, redan då, att det var han. Och nu står vi där. Så nära. Spjälsängen står bredvid våran säng, på min sida, bäddad i babynestet ligger gosefilt. Jag har tvättat barnkläder, förbereder sakta. Kan inte ta in det, men idag kom den där sinnesjuka känslan "Ohmy, is this really happening?!" 

 

Egentligen kan bebis ploppa närsomhelst egentligen just nu, men kan inte säga att jag tror att bebis kommer i juni, troligt början på juli. Men man vet aldrig. Har bara en sådan känsla. 

Oavsett när, så känns det sjukt underbart. Läskigt, givetvis. Men ändå mest underbart. Att en dag bara vara mamma liksom. Bara den grejen. Skapat ett liv, som jag ska ta hand om med min partner. Tillsammans uppfostra och bilda. Kan inte alltid greppa just den tanken, men den är där. Jag undrar om jag ens förstår det, när lilleplutt har tittar ut... Men åh, vad vi längtar efter dig. <3