gravidkänslig.

Ohyes, indeed. Återigen drabbas jag av den där kommentaren "vad liten du är" - Jag börjar slänga dövörat till, jag blir bara ledsen. Att jag nu dessutom, märker av att jag senaste veckan åtminstonde, är ännu mer känslig och apatisk gällande vissa saker är jobbigt. Vissa sociala sammanhang tar mer, och andra rent ut sagt lämnar mig bara utmattad. Sedan är det väl också till en viss orsak, värmen som varit också. Uppåt 30 grader, dödsvarmt, och astrött. Inte kunnat röra mig utan att man svettats ner i marken typ. 
Men främst, det som hemsökt mig mest och något jag faktiskt blir mest upprörd över. Är just kommentaren "vad liten du är" eller "är du inte större?" 
 
Hur man blir synad uppifrån och ner, när man säger att man är gravid, att BF inte är mer än 1 månad bort just nu. Hur folk nästan tvivlar på det. Hur kul är det? Ja, jag är inte gigantiskt som många andra, NEJ, jag har inte gått upp 10 kg eller 20 kg. ÄN. Jag har rört mig massor, jag har ätit det som kroppen velat ha. Åt nästan inget ett tag pga illamående. Mycket frukt, nästan inget godis alls. Osv, slutade med energidrickan samma dag vi plussade.
Jag går kilometerlånga promenader med Oden varje dag.... (när inte värmen är som värst då). Det kanske är givet då, att jag inte gått upp supermycket, eller något alls. Men måste folk kontuerneligt påminna mig om att jag inte är så stor?! Är det liksom viktigt? Tror ni att jag blir glad? Det är min första gradivitet, det är inte alla som blir gigantiska, måste man se ner på dem? För ärligt talat, så är det faktiskt så det kännns. Som att ens mage är det enda som man bryr sig om vid en gradivitet.. Hur STOR den "ska" eller hur STOR man måste vara enligt vissa. Pga att andra blir stora skitfort, medan andra inte alls.
 
Ska vi ta det där igen?
Alla kroppar är olika. Ingen är den andra lik. Vi växer olika, vi kan ha samma klädstorlek, men fortfarande kan plagget i sig sitta hur olika som helst. Det finns ingen mall för hur stor eller liten man är. Det finns ingenting som säger att jag måste vara så "stor" eller så "liten". Jag är jag, du är du. Vi är OLIKA. Det du tror kan vara menat som komplimang, sårar faktiskt. Min "bula" är min bula. Den är alldeles super i min åsikt. Visst, komplex kan finnas. Men satan, jag följer kurvan hos BM som jag ska, men eftersom MIN KROPP är olik din, kommer jag se annorlunda ut vid MIN gradivitet, jämfört med DIN.
 
 
Jag blir less, arg och ledsen som sagt. Jag har en del kroppshat mot mig själv, min putmage etc. Att jag trots när jag vägde ynka 63 kg (och faktiskt var SMAL), kände mig precis lika stor som jag är idag (88 kg tung). Jag köpte fortfarande för stora kläder, gärna i Large eller XL. Speciellt linnen osv. Jag har två klädesplagg i SMALL, båda är klänningar. Något jag iinte får på mig nu btw.. men ändå. Jag har en skev kroppsuppfattning, det här ständiga återkommande kommentaren om att min mage är liten, hjälper helt klart inte. Så, kan folk i allmänthet bara sluta påpeka det? Som man hört sen man var liten: "Har du inget snällt att säga, säg det inte alls"
 
 
Vissa kanske uppskattar en sådan kommentar, absolut. Men jag är övertygad om att INGEN, absolut INGEN vill höra det konstant. Nya människor, släkt eller annat. Det spelar ingen roll. Jag slår dövörat till numera, ignorerar det, tar bort om folk kommenterar det i sociala medier. För att ja, det känns skittrist för mig att höra. Och sist jag kollade, är det faktiskt jag som bestämmer vad jag mår bra av. Ingen annan.
Magen vecka 35 (34+3). 
 
I skrivande stund är jag i vecka 36 (35+0), 34 dagar kvar till BF. Jag längtar väldigt mycket efter att få träffa den lille plutten i magen. Jag längtar efter att få skapa relation till min blivande dotter eller son. Att skapa en familj med Albin och Oden. Jag längtar verkligen.
 
Och om du fortfarande tycker att min mage är liten, kan du hålla den åsikten för dig själv. Jag är då inte intresserad av att höra den. Alls.
Jag gillar min bula. Jag tycker om att den är för mig, stor. Jag är tacksam att jag har en bebis som växer i mig som den ska, mår bra och knuffar och buffar på mig så att det känns i hela kroppen. Det är svårt att böja sig framåt, ta på sig skor eller strumpor. Jag får hitta mina lösningar emellanåt. Men det är en del av att vara gravid också... Lite krämpor här och där liksom...!
Visar denna igen, bara för att jag tycker om den. <3
Bonusbild, på mig och Albin från min lillasysters bröllop. Han gör mig knäsvag och kommer bli världens bästa pappa, och jag är så sjukt tacksam och lycklig för att ha honom intill mig <3 Han gör mig lyckligare än jag tidigare varit hela mitt liv. <3
 
gravid, känslor, personligt | |
#1 - - Britta Storm:

Tycker du har en jättefin mage och absolut ingen liten! Hallå är folk blinda? Puss puss puss

Svar: Folk är knasiga ! :p <3 puss puss <3
Iza aka izumii

#2 - - Ina:

Det har du sagt verkligen bra! Jag förstår inte varför man måste alltid döma andra för vara annorlunda än man är själv. Vad folk säger till dig, säger vanligt mer över de än över dig. Viktigast är att du och ditt barn mår bra. Att du trivs bra efter du flyttade till Buxholm och att du känner dig bra i gravitiden!

Otroligt att det är bara 34 dagar kvar, du måste vara så exciterade att äntligen kunna träffa ditt barn! :) Tänk på hur fort allt gick nu och hur bra du orkade flyttningen och dina sista dagar på jobbet, utbildningen från Oden och allt som hände tiden. Jag är så glad för dig och din familj och ser fram emot höra mer om dina sista dager i gravitiden! :) <3

Och for what it's worth jag gillar dina bilder från din mage och tycker inte att den är liten! Livet växer där inne, vad underbart det är! :)
Stor kram, Ina

Svar: Tack så mycket Ina, verkligen <3 Och ja, så är det ju. Mer bilder kommer ju, och vi hörs ju då och då, så bebisbilder kommer du minsann få se :D <3 KRAAAAAAAAAM
Iza aka izumii

Upp