Tankar om liv.

När jag gick i mellanstadiet, skulle vi skriva lite om vad vi trodde vi skulle göra eller vara vid "vuxen" ålder. Jag minns något i stil med att jag skulle ha barn när jag var 20, och att jag skulle vara en kickass kock som lagade god mat, och jag skulle åka på resor till Spanien. För det var mitt favoritland. Men jag gillade aldrig tjurfäktningen, det var det som gjorde Spanien jobbigt. Men fortfarande ett ställe jag bara skulle vara på. 
 
När jag var 16 år, mitt i tonåren och uppe i ett virrvarv av känslor som slogs överallt och ville ta plats. Jag skrev dikter om död, självmord, blödande sår och brustna och svikna hjärtan, brutna löften. Allt var hemskt, och jag skulle för allt i världen aldrig sätta ett barn till en värld så grym. 
 
När jag var 23 och fortfarande var i sådant behov av psykolog, undrade jag om jag någonsin skulle bli bra. Kunde jag bli förälder? Någonsin? Tvivlade på min förmåga att ta hand om en annan individ. Planer togs ändå, lite i tanken och det kändes hopfullt. Kanske, kanske skulle jag lyckas med det där föräldraskapet.
 
När jag var 25 och mitt i min så kallade kris, där allt var mörkt, svårt och komplicerat och alla bara ville så mycket, medan jag inte ville något alls. Men jag gjorde ändå. Jag ställde in mig på att jag aldrig skulle bli förälder, åtminstonde inte i den situation jag var i. Jag ville hellre vara barnlös än att skapa ett mänskligt liv i den värld jag då befann mig i.
 
När jag fyllde 27, och jag träffat och bildat ett förhållande med min nuvarande partner, sa jag redan innan vi blev ihop, jag ville bli gravid innan 30. Mamma till iaf senast 31. Och ville inte han det, så var det ingen idé att inleda något. 
 
Jag plussade för gradividet, 1 nov 2018. Jag blev gravid innan jag fyllde 30. Jag kommer vara en mamma när jag är 31. Och jag är gladare än jag någonsin varit hela mitt liv. Jag är mig själv mer nu, än vad jag troligtvis någonsin varit. En så sjuk känsla. Klart att bli förälder känns skrämmande, och pirrigt på samma gång. Förväntansfull, en liten dos av nervositet. Liten släng av ångest om man klarar det. Men, som med allting annat så är jag övertygad om att det kommer gå galant.
En elak kommentar från tidigare liv rullar i huvudet när jag tänker så. På att det blir jobbigt. Jag vet att kommentaren är fel, orättvis och sagd i ilska. Men den gör ibland fortfarande ont.
 
När jag tänker på att jag blir mamma vid 30, känner jag att det är min tid liksom. Det var inte menat att bli mamma varken vid 20 år, 23 eller 25. Oavsett vad min livssitauion var då, var det aldrig menat. Det kan det omöjligt ha varit. Ju mer jag tänker på det, desto mer övertygad om det är jag. 
 
I sommar blir jag och Albin föräldrar. Till något helt underbart. Ett äventyr som varar hela livet ut. En glädje, kombinerat med skratt, tårar och ilska såklart. Man kommer inte utan dem grejerna. Och jag ska lära vårat barn allt jag kan. Att även när världen är mörk, grå och hatisk, så finns det kärlek. När mörkret jagar in dig i dem mörkaste av alla hörn i världen, att det går att finna ljus igen. Att trots de hat som kan finnas, att kärlek fortfarande är en av livets viktigaste indigriens, att det går att gro och växa trots det. Det är okej att känna saker, att gråta om man vill. Skratta tills man kippar efter andan åt det som är roligt. Att dela med sig, utan att vara rädd. Att vara sig själv, oavsett vad omvärlden säger. Ingen är som du, ingen kan någonsin vara som du. För du, är unik.
 
Jag är otroligt glad för att vara där jag är idag. Visst, saker hade jag kunnat göra bättre, men då hade jag varit en annan än den jag är nu. Och den jag är idag, är rätt så awesome faktiskt.
Glad, tokig, rödhårig, nördig, och framför allt LYCKLIG.
Kärlek <3
 
känslor, personligt | |
Upp