lycka, och framåtanda.
Alltså, ni har ju läst lite om mina och Odens bekymmer. Dvs, påhoppandet på promenaderna. Nu, har det blivit så sjukt mycket bättre. Äntligen. Pratade ju med en hundpsykolog där i februari innan flytten och allting. Övning och träning. Men nu, har jag både igår och idag, kunnat ta mina första ensamma långpromenader med Oden igen. Det var så obeskrivligt underbart.
För, eftersom dessa påhopp har varit frustrerande, tunga och jobbiga och framför allt utmattande. Så är det otroligt gött när det i princip upphört helt. Bäst av allt, är ju att fortsatt lydnad börjar nästa vecka dessutom, och att det innebär ännu mer tid tillsammans med Oden, som i sin tur kommer stärka relationen oss emellan ännu mer, jag är over the moon glad åt det.
Så, jag och den här lilla sötnöten börjar återvända lite. Finally. Jag är inte lika rädd och nervös när vi är ute. Och när det väl proteseras från hans sida, (lite bortskämd med att träffa Alice så mycket nu, bland annat och Petra såklart) - Så kan jag mer och mer leda bort den protesten. Exempel nu på promenaden, så mötte vi Petra. Oden vägrade seriöst att gå en meter efter att Petra försvunnit. HAHHAA. Så söt, så gullig, men efter en liten stund och att han inser att det är lönlöst, så kunde vi ta den där riktigt långa goa promenaden tillsammans.
Som belöning för det, fick han gå lite löst en bit i skogen.
Och i kopplet nu, börjar det bara gå bättre och bättre hela tiden. Kan ni förstå min lycka?
Bästa kompisar igen, liksom. Nu finns det bara framåt med Oden som gäller. <3
Vilken underbart fin vovve!! :) Härlig blogg du har! <3