reach out to the stars *

När jag tar tag i hösten, känner färgerna i själen som vibrerar, minns jag helt enkelt varför jag älskar hösten Många säger att det är den gråa tiden, den mörka och kalla tiden. Jag förknippar hösten med värme, med kärlek, med ljus. Först av allt: vem älskar inte när löven byter färg? Vem älskar inte att ta fram den stora koppen, fylla den med varmt gott te, eller varm mustig choklad med kanske lite grädde på toppen? Oavsett vad man anser om hösten och dess mörker, kan nog ingen förneka värmen som samtidigt kommer. Det är de där solstrålarna en klarblå himmel och friskt ute. Eller hur? Ni kan väl nästan känna värmen bara av att läsa det, jag gör det iaf...

 

Nu, med tanke till rubriken och hösten. Den är inte alltid ljus för alla, för vissa är det helt enkelt tiden där allting svartnar och det bara är kaos. För vissa blir det tiden på året som innefattar en hel del ångest, och mycket ligga i sängen. Sen jag fick min diagnos, efter mitt första besök på akutpsyk efter några samtal att hitta en psykologkontakt, vilket var tanken först. Dock, blev jag rekommenderade till akutpsyk då de ansåg att min ångest var för hög, för att vänta på en psykolog 2-3 månader. Sagt och gjort, jag åkte dit. Diagnosen kom redan då, innan jag ens gjort en utredning. Borderline med dissociativa störningar - jag sattes i kö för DBT direkt, och inom 2 veckor skulle jag få en kontakt på psyk. Utredning kom därefter. Där var det samma sak, 2 timmar samtal med en handbok om hur jag skulle agera under olika scenarion. Han som intervjuvade/utredde mig kan inte ha varit så mycket äldre än mig, och han sa även att även om diagnosen för dem var självklar och tydlig, var de tvunga att göra såhär. Diagnosen blev härmed bekräftad. 

 

Någonting jag lärde mig under allting, processen och väntan inför DBT, handlade mycket om att reglera känslor, hitta mina triggers och att lära mig hantera dem. Varför uppstår en känsla, varför finns den, varför reagerar jag som jag gör, etc. Och jag lärde mig också att jag hade sjukt många triggers.

Den största och mest medvetna trigger jag har, handlar om att spela sällskapsspel av olika slag. Jag får typ panik, och hjärtat rusar varje gång någon frågar. Notera även att några av mina bästa vänner nu är spelande människor. Inte bara PC, eller konsoler. De spelas även en del brädspel. Så, hur funkar det för mig? 

Jag kan gärna se på andra spela, sålänge ingen drar med mig i det. I vissa situationer har det hänt att jag bröjar gråta när folk frågat mig. Så ja, en ganska enorm trigger. Jag har nämnt denna förut, men det är som sagt, den mest tydliga och uppenbara trigger jag har. 

 

Vissa triggers har jag fortfarande inte löst, eller hittat, eller vet om. Ibland är det bara enstaka ord, som jag kanske inte ens hinner uppfatta fören det är igång. Det går sååå snabbt. Hjärnan bara jobbar direkt, den varnar inte ens, den bara akut springer till "DEFEND YOURSELF!!!" - det går så snabbt, att de som känner mig riktigt väl, redan här säger: nu försvarar du dig själv, sluta med det.

Med lite tur, och en förhoppningsvis inte alls envis jag, kommer jag att reflektera. Annars kommer försvaret att bli starkare. Här kritiseras jag, i min hjärna, och jag tänker inte tillåta det. Som ett expempel. 

 

VI har alla triggers i olika benämningar, och det är så viktigt att veta vilka dem är, jag säger inte att det är lätt, inte alls. Men jag säger att det hjälper. Då kan man också, med hjälp av förstående närstående också hjälpa till att man hittar tillbaka till ett bättre läge där man inte försvarar sig. Det i sig är guldvärt. 

När saker varit som värst för mig, får jag som blackouts/minnesluckor. Och rent generellt försöker jag fortfarande emellanåt, minnas saker från hösten 2013, till våren 2015. Den tiden är ganska blurry för mig, finns saker jag gjort med vänner som jag inte minns etc. Men fått återberättat såklart. Men det är jobbigt att det är så, att inte minnas saker. Men, förflutet är inte viktigt på det sättet heller. Vi ska ju framåt! 

 

Och nu, med mycket hjälp från min sambo och goda vänner har jag lyckats komma mycket längre än vad jag trodde. Och det är så stort. Jag är så otroligt tacksam. Men jag försöker fortfarande reda ut alla mina triggers, så jag kan lära mig att hantera dem ännu bättre. 

Jag hoppas att det hela i sig, kanske ger en liten förståelse till varför man är som man är, samtidigt som jag tycker det är viktigt att veta mer om det. Denna text skriver jag främst för eget bruk, mycket tankar som varit denna höst, och som jag först nu lyckats få ner lite mer samlat. 

 

Jag är inte min diagnos, men jag kommer och har alltid varit väldigt känslosam. Relationer är knepigt, och jag är alltid rädd för att folk ska överge mig, jag blir sjukligt lätt paranoid och jag är misstänksam. Det är få som får komma mig innanför huden, även om jag kan verka väldigt öppen med min diagnos, så är det fortfarande så mycket som inte alla får veta, eller behöver veta. Vissa saker är för en själv, för att bli den bästa personen man kan vara, för sig själv och andra.