en throwback, och pepp.
När det blir sådana här svackor, så backtrackar jag. Kollar igenom gamla bilder. Vad var det som var så bra med dem, etc. Vad kan jag förbättra, är något dåligt? Kan jag lära mig mer? Jag är fortfarande i eget tycke otroligt basic i mitt användade av photoshop. Jag fick av en kompis från fototeamet på närcon, lite moderskeppet medlemskap, som jag tyvärr inte hade råd att förlänga efteråt, men ska se om jag går tillbaka senare vid tillfälle. Jag använder mig i princip av cameraRAW för det mesta, och det brukar räcka.
Vid ett tillfälle försökte jag lära mig TiltShift, ovan är resultatet. Enkelt, men svårt. Och ganska kul... Bilden är över Söderköping från kanske, erh. ja. Just det. 2011? Enligt datorn är den från augusti 2011. Najs. Fotad med min Canon7D (Vila i frid), liksom dessa där jag lekte med mitt fisheye, och dessa är fotade i JPEG.
[En liten kort not om min Canon7D. Jag gjorde misstaget att låna ut den till en kompis, som sedan sålde den via en pantbank samma år. Det var iaf vart jag hittade den när jag sökte på kameran serienr när jag inte fick tag på denna såkallade vän.]
Jag lekte mer, och kanske inte tänkte så mycket på bilden i sig. Även om jag kröp runt och styrde och ställde ibland.. Så var det liksom trots det inte alls samma som idag. Även om det också kanske kan verkas sakna tanke bakom bilder ibland. Lite som med tattueringar. Folk frågar ofta om mitt ankare, och hjärtat och stjärnan har en tänkt symbolik, eller så. Att det betyder något. Allt måste inte betyda något speciellt? Eller?
-- --
Men en sak som jag märkt, nämnt tidigare och som jag alltid återkommer till. Jag är duktig på att fånga ögonblick. Stunder i vardagen där jag kanske av ren tur, eller bara vetat någonstans, att här här ska jag fotografera. Exempel på 2 givna favoriter i det ämnet:
Överst: Alex, mitt syskonbarn och Linas son. Min äldsta storasyster. Bild 2, min syster Lina med Alex storebror Lukas. Jag älskar denna, det är så mycket kärlek här. En bild tagen mitt i vardagen liksom. Lite så. Precis som bilden ovan, att ha fått Alex i just den position han står, lite av ren och skär tur. Jag är givet medveten om att det finns många som är bra på detta, men det känns ibland som jag själv utan att egentligen prata högt om mig själv, är väldigt duktig på. För det liksom är något speciellt med dessa ögonblick.
Jag har flera bilder tagna i vissa speciella ögonblick som jag fullkomligt älskar. Men dessa är ändå 2 som står ut lite bland alla foton jag tagit. En mors kärlek. Ett barn helt inne i sig själv i en "kul" position på gatan hemma där jag är uppvuxen. Helt underbart.
Stunder i livet där allt står still.
En fars kärlek till sin son, knappa 3 dagar gammal. De där stunderna man alltid har i hjärtat, såklart. Men just att fånga det, utan att krångla till, göra sig till, att hitta den stunden. Det är en gåva i sig, och jag känner ju att jag är duktig på det.
Känns som jag kom av mig lite här.. HAHA, men ja. Jag är faktiskt väldigt stolt över dessa bilder. Otroligt stolt. Jag fotar inte så mycket portätt som jag ibland önskar, och mycket för att ens vänner gärna flyr kameran.. Haha. Och sen såklart så blir det inte "Nu går vi och tar si eller sådana där porträtt" - Det blir de där spontana som sagt. De som bara blir av lyckliga "misstag".
Den här har jag tagit upp i samma sammanhang förut, men denna tog jag 20 maj 2007, Åsa med sin häst Wilma. Det är såå mycket styrka i denna bilden känner jag. En egentligen inte helt planerad bild. Jag testfotade och fick denna. Och då hade jag haft kameran i dryga 5 månader.
Och det kändes någonstans i mig redan då, att jag ville bli en bättre fotograf. Detta är en av mina favoritbilder i högen av allting. Det kändes som att jag också kunde bli lika duktig som alla de andra. Även om jag alltid gillat att hålla mig till vad jag kan, och kanske aldrig haft någon fotograf som inspirerat mig osv. Jag ville bara fotografera världen och visa hur vacker den kan vara i sin enkelhet.
Anyhow. När det blir svackor försöker jag se tillbaka, klappa mig på axeln och ge mig lite ny peppande energi. Det funkar, och allt sådär. Nu ska jag bara sakta men säkert hitta tillbaka till peppen och att inte fota för att folk förväntar sig det av mig. Nästa grej jag dock SKA fota, är min systers bröllop nästa vecka. Det ser jag fram emot. Så räkna med att det kan komma något sådant framöver, avslutningsvis, visar jag dock min tror jag, absolut bästa bild jag tagit:
Och här kan vi verkligen snacka ett lucky shot. Jag tog ett par innan denna fastnade på kameran, och jag ja. Älskar den på alla sätt. Den är verkligen den bästa bild jag tagit tycker jag. Det finns många, absolut. Men denna ligger nog på 1 plats av ytterligare ett gäng.
Nu börjar det ljusna ute, klockan är halv tre på morgonen och jag borde typ sova...!
Orkade ni läsa? Klart pluspoäng till er ❤