reach out to the stars *

Det är något märkligt med tiden ibland, ni vet. När man känner sig dragen mot något håll. Att man måste göra något, eller bara den här veckan/dagen etc måste jag få det här gjort. Vet ni vad jag menar ?

Nu vill jag inte säga att jag kan förutspå saker, men jag hoppades ganska mycket på att jag skulle kunna åka ner den här helgen. Jag ville verkligen hem den här helgen, det kändes så viktigt. När vi är runt 5 mil innan Gävle kommer samtalet jag varit rädd för ända sedan flytten. Morfar finns inte längre. 

Att inte vara i närheten liksom när det händer, eller så. En så stor rädsla på något sätt, att det kunde bli svårt att komma ner för avsked eller liknande. Men så nu, som sagt. Nu kom samtalet. När jag åker hem, den där helgen jag kände skulle vara så viktig att åka hem på. Det är så märkligt. Samma sak när mormor gick bort. Jag smsade mamma bara 5-10 minuter efter hon somnat in, det kändes på något sätt. Kan inte förklara det. Men det kändes någonstans liksom. 

 

Så nu känns det bara, konstigt. Morfar är med mormor nu, och jag är glad för det. Med farmor och farfar. De spelar säkert kortspel och mormor sjunger baklänges. Morfar med sitt skratt och sin hosta. Morfar med sina alltid 2 bitsocker i kaffet och härliga leende. Ja, det är märkligt med tid. Det är märkligt. 

Det har inte riktigt sjunkit in helt ännu. Som det alltid är när någon försvinner, det tar tid. Man fattar inte först. Jag frågade om mamma skämtade när hon ringde. För det går inte in när folk försvinner ifrån. Morfar är med mormor nu, och det är viktigast. Stålmormor och morfar. 

 

Det är tiden. We are all stories in the end, just make it a good one, ey?