livet, andetag och paus.

Många gånger slår det mig, att där jag är nu, trodde jag inte att jag skulle nå. Att hitta den där punkten med någorlunda starkt självförtroende nog att göra denna resa. Mycket delvis pga den mer psykiska misshandeln så många år sedan, hur jag fortfarande kan hamna på knäna för ord jag vet inte ens är en gnutta sanning. Men det slår omkull mig, gång på gång emellanåt. Så fort en gnuta tvivel sticker in sin fot, så är det rock bottom. Jag ger ju givet inte upp utan fight, så. Mentalt, är det ju heeeelt galet. Det är tomt, blankt och jag kommer på mig själv att jag bara stirrar. Uppfattar inte omvärlden. Dock, jag hamnar inte i ett psykos aktigt tillstånd längre. Jag blir inte alls lika manisk. Och det i sig är verkligen en seger. Att inte maniskt rita mandalas, att inte maniskt slå mig själv på kroppen, riva mig på armarna, nypa mig själv. Att jag inte maniskt talar som en robot utan att ens känna efter. Det är skönt. Läskigt, men skönt. Utmattande? Ja. Men, att jag inte hamnar där, i den mentala psykosen med mig själv där "Kim" tar över och jag får luckor av vad som hänt, hur skönt som helst. Kim har inte varit framme på ett tag, det  är .. bara så skönt. Klart, jag ska ingenting jinxa här. Men just nu, pausen, livet och andetagen. Jag känner hur det sakta och säkert faktiskt omfamnar, tar tag och hjälper lite mer. 
 
Just nu är det bara. Hitta tillbaka, lite mer rutin, lite mer ordning omkring mig så kommer det mesta precis som innan, bara falla på plats. Jag är här, jag är NU, och jag mår fan i mig bättre än någonsin. Jag börjar ju faktiskt kunna bearbeta och hitta min plats lite mer utan att jag ständigt behöver kryckan. Jag kan, och det i sig gör mig bara starkare. 
 
I will take my wings and fly. 
Och bredvid mig, har jag min underbara sambo och soldat, Albin. ♥
familj, känslor, personligt | |
Upp