saker som passerar hjärnan då och då.

Det finns mycke ti skallen just nu, speciellt med hund. Hur man ska vara, göra/markera osv. Jag är ju inte som Albin, uppväxt med hundar. Vi hade Billy, men jag var dels liten då, sen fick vi tyvärr ta bort honom rätt tidigt pga tråkiga saker. Jag minns inte exakt, det är lite luddigt. 
Som sagt, inte megastor var jag då. Hursom. Nu med Oden, det blir ju min första hund, alldeles första. Och nu är jag 29 år. Dvs, gammal nog för att faktiskt inse att det inte alltid är så lätt som alla kanske stundvis påvisar i sociala medier. Söta valpar som sover, gulliga som alltid bara charmar.. Det finns ju också, såklart dem som faktiskt säger hur intensivt det är. Hur tungt och svårt det är. 
 
Jag har alltid varit väldigt förtjust i hundar. Sålänge jag kan minnas. Jag har alltid gillat vargar (om än i tysthet), tyckt att just den gråa täckningen framförallt är döläcker. Billy påminnde lite om en varg ibland. Inte helt hundra exakt vad han var för ras, det var en blandras iaf, och han ser väldigt mycket ut som en gråhund/jämthund ish. Men exakt vad det var för blandras, kan jag ärligt inte minnas. 
När man inte har haft egen hund/eller uppväxt så får man också vara väldigt försiktig med vad man tycker och säger till andra hundägare. (Har jag märkt), det kan sticka i folks ögon ibland. Hursomhaver.. När vi är ute med Oden finns det i princip ingen som säger något negativt. Han är lugn, han är glad, han är nyfiken och försiktig. Drömmigt, eller hur? För att vara valp. Hemma, kan det ju alltid vara lite annorlunda. Såsom när dem springer tusen varv fram och tillbaka, trots promenader av den lite längre kategorin, gnäll och ibland skällande när det inte passar. Ja, ni som erkänner att detta existerar, jag applåderar er. Han är duktig, och kommer troligtvis med träning bli en väldigt duktig och fin hund. Jag längtar till att få mer ordning och lydnad. Han vill så gärna följa och vara med. 
 
Nu till det som passerar hjärnan, och sitt eget omdöme. Jag är och har alltid varit självkritisk. Jag blir inte nöjd lätt, jag har alltid negativa saker att säga. Och just nu battlar jag i min hjärna om hur JAG är som HUNDÄGARE. Hur UPPFATTAS jag? Gör jag RÄTT? Gör jag FEL? Ja, några av er kanske faktiskt haft samma tankar. Just nu så har jag och Oden lite bekymmer med vad som är bus, och vad som INTE får göras. Jag är inte tillräckligt bestämd. Vilket jag kanske kan verka vara runt andra hundar. Jag har ju trots att jag inte ägt egen hund, varit omringad av människor som har. Liksom att min sambos mamma har haft 2 schäfrar, tyvärr har ena fått vandra vidare. Men båda har jag ju varit med vid, liksom nu med Alice. Min bonushund. Mina bonushundar. Och nu, har jag min egna, tillsammans med Albin. Dream come true.
Det är inte alltid lätt, men det är för det mesta väldigt bra. Och hjärnan blir galen av allting. Man vill vara perfekt, göra allting rätt, med regelbok och fan och hans moster. Så, hjärnan blir en demon som nedervärderar, sänker och gör det svårare. Iaf för mig. Jag vet ju att det bara är just nu. Men det är tungt när allting känns sådär. Extra jobbigt när hundar läser av energi/känslolägen. HEY VAD KUL MED BORDERLINE! 
När humöret kan skifta så snabbt, och dagar när man är som "svagast" i hjärnan passar dem på.. Att testa, göra sig jobbigare. Varenda gång..
Och så ligger man där, grämer sig, ångest. Fastän det går bra. Det var bara en jobbig dag, en stund av ovisshet och dålig självkänsla. Man vill ju bara vara duktig. Och faktum är, att jag ÄR duktig, men jag BEHÖVER bli bättre på att bli bestämd när jag säger ifrån. Och jag kommer dit, sakta och säkert. Nästa kurstillfälle ska jag försöka be om tips och råd om det inte ger med sig, för det är viktigt nu. Att inte vara mes, att faktiskt ta tag i. Oden ska inte bara lyssna till en av oss, utan båda. VI är ett team. Och den främsta anledningen till denna text, är för att få hjärnan att tystna lite. För den som säger att valptiden är lätt, ljuger. Det finns säkert valpar som inte alls kräver jobb, men det vore att halvt ljuga. För alla djur, katt som hund. Alla behöver en viss uppfostran, och den är viktigast att få bra från början. Och vi är på en riktigt bra väg mot det. De tär bara min hjärna som kapejsar lite när det är mycket, som nu. 
 
Våran galna lillskrutt. Som vi delvis är bortskämda med, men som kommer få mycket träning framöver och bli, vad vi hoppas på, en fin tjänstehund. Om inte annat, är vi glada bara han följer oss enkelt och lätt. Allt vi kan göra tillsammans med honom är ju helt enkelt bra, tjänstehund eller inte. Men, om allt går som vi vill, så är jag inte ens lite osäker på att han kommer bli en grymt bra hund oavsett. 
Nu ska jag ta och gosa lite med Albin, Oden ligger redan under sängen och sover. Men det börjar bli trångt...
Mammas hjärta <3
fotografier, hundliv - Oden, känslor, personligt | |
#1 - - Britta Storm:

Heja dig ❤️

Svar: <3
Iza aka izumii

Upp