Let it go,

Lite så. Let it go. Det känns i kroppen, i huvudet och det faktum att jag grät när jag sa meningen högt för min sambo, då jag funderat på det ett slag. Att ställa kameran på hyllan ett tag. Att släppa stressen och pressen. Let it go. Jag har fotat så mycket sen jag köpte min första systemkamera 2007. Ett tag varje dag under nästan 2 års tid i följd, kanske nästan tre. Mellan 2008 och 2009 tog jag så mycket, kreativt. Utveckaldes, levde. Så mycket som inte finns. Sorgen i att dem försvann i en hårddiskkrasch 2010. Att tappa lite fokus, hitta igen och inte lika fullt ut som innan. Under 2013, drabbades jag av en grym osäkerhet, något som tillslut också satte sig i fotograferingen. Flykten och att inte bli nöjd. Radera, börja om och inte alls komma tillbaka. En svacka som tyngt mig och stressat mig. Att vilja fota hela tiden, att ta snygga bilder, att inte bli bemött med dålig kritik. Att vilja bli hyllad, så som alla andra fotografer runt om. Att folk som ser bilderna ska känna en "WOW" - känsla.
När det känns som att man inte "lyckats" på samma sätt, man har inte blivit sedd, uppmärksammad, gjort tillräckligt med reklam för sig själv och det man gör. Inte lyckats sätta bra och "rätt" priser för det man gör. Tvekan och osäkerhet. Blir det jag fotograferar så bra som det önskades? Osäkerheten som äter upp en. Bit för bit. Ständigt. En inre strid som aldrig tycks släckas.
En bit som aldrig aldrig blir nöjd. 
 
Sen jag var liten har jag låtsats fotografera med händerna, skapat bilder i huvudet, sett en helhet. Hur jag vill att det ska se ut. Det har ju egentligen inte försvunnit, men det är en stress. En stress att skapa, att vara kreativ. Överallt "såhär får du ditt flöde på instagram snyggt och stilrent" - jag vill strypas långsamt. Är så trött. Jag gjorde mitt konto privat av flera anledningar, styra de som följer mig, och att fortsätta lägga ut vardagliga bilder, blandat med eventuella mer foton av kreativ art. Det är roligare att ta foton som oväntat får uppmärksamhet liksom, lite den känslan. Jag saknar den, idag är det liksom inte riktigt samma sak.
Ja, jag ÄLSKAR att fotografera, men jag vet inte om det liksom är för att jag älskar det längre. Förstår ni vad jag menar...? Jag kollar upp foto kreativa ideér på google, flickr, fotosidan. Och jag känner att jag vill så gärna. Men, drivet, engeagemanget är inte riktigt samma som innan. Just nu behöver jag bara vila. Hitta en balans, och ni kommer fortsätta se bilder, men ibland kanske det blir äldre, beroende på. Jag har knappt fotat under april alls, och jag försöker mest bara se vad jag mår bra av igen. Att hitta balans till kameran och kärleken till fotografin utan att känna stress, press och krav. 
Några av bilder från 2009 nedladdade från bilddagboken, när jag haft "kreativa" ideér, eller bara varit sjukt nöjd. Och just detta känns som hundra år sedan. Jag har utvecklats absolut, men det är en fin känsla när man kan tala med bilder likväl.
 
Anyhow, stora kameran ska få vila lite, och det kommer när det kommer. Bara att säga det högt har lättat en del. Men att skriva är så skönt också. Nu jobbas det med att hitta balans, och komma in i rutin med fast jobb och tider. Det kommer lösa sig helt enkelt. Men just nu är mantrat:
Let it go.
 
 
 
 
 
känslor, personligt | |
#1 - - Emmaline:

Jag tycker du gör helt rätt i att låta det vara ett tag. Men visst fasen är det svårt att låta bli när man ser att "alla andra" överallt har ju tid att fota, redigera, skapa, och vara konstant kreativa... Sen måste man ju skilja på de som faktiskt har det som heltidsjobb - då har de ju inget annat än tid liksom. Och då MÅSTE man ju skapa hela tiden för att få in pengar, och det är säkert en stress i sig...
Men som du säger så blir man ju heela tiden matad med alla dessa "perfekta" flöden hela tiden där folk slår knut på sig själva i tävlingen om vem som kan vara mest stilren, romantisk, poetisk, eller whatever.

Nä, Let it go låter som en riktigt bra inställning tycker jag! :D

Svar: Att inte låta sig fastna i det är ju just det svåra. Alla andra har tid, alla andra jobbar 100% och lägger ytterligare massor tid på fotot/kreativitet. Det blir .. Fel. Men ja. Let it go och bara låta sig vara. Jag vill ju bara att foto ska vara kul igen, som i början. Just nu är det mer en "är det bloggvänligt" som går i skallen, och då är det "fel" i min bok. Man måste låta fotografin få vara just ett foto utan att se om det är bloggvänligt eller ej.

Tusen tack för din kommentar Emmaline (tycker för övrigt att ditt namn är jättefint!), tack tack ! <3
Iza aka izumii

#2 - - Jenni Lenita:

Jag tycker att du gör helt rätt <3 Att ta hand om sig själv och lyssna på ditt inre känslan. Jag har lite samma med mitt fotograferande och jag fotar när jag blir sugen eller får några idéer, inget jag lägger alltid upp heller. Förstår dig fullt ut, jag tappar fort intresset, lusten och kreativiteten med fotograferandet om det finns någon press på det. Men jag tycker helt klart att du ska lyssna på vad du vill. Massa kärlek <3

Svar: Tack Jenni <3 Jo, men precis. Alltid fotat på egna villkor, alltid. Men just nu är det inte riktigt samma känsla där längre. Så göra om och göra rätt liksom <3
Iza aka izumii

#3 - - sarah :

fin bilder

Svar: Tack så mycket Sarah :)
Iza aka izumii

Upp