reach out to the stars *

Det är en märklig känsla. Det där att känna sig lycklig. Sådär så att man undrar, är det verkligen såhär? Bitvis och under tiden vi bott här uppe har jag i stora drag levt på ett slags rus. Att se norrsken nästan varje kväll i februari/mars. Att vakna och se snön utanför. Att se årstid ta sin tid, bli sakta vår. Att få uppleva de där stjärnklara nätterna tillsammans med Albin. Saker jag drömt så mycket om, men som jag inte riktigt kunde eller orkade göra hemma, för det var inte samma sak. Alls. Det är märkligt hur jag helt plötsligt inspireras så mycket mer, lever så mycket mer. Vad hände? Betydde flytten såhär mycket? Det känns som jag är hemma. Som om min själ landat i sin rätta miljö. Kan jag säga så? Är jag elak då?

 

Det är något med luften här, stämningen. Miljöerna. Vart jag än vänder mig, finns det alltid något jag vill uppleva. Se mer av. Åka ut, utforska. Ja, Östergötland/Linköping är så fint på sina ställen också. Det är bara inte samma sak. Det är märkligt. Det är underbart, och det är magiskt. 

 

I bilen så lyssnar vi på Svenska Klassiker, och Cornelius Vreeswijk kommer upp, en ganska specifik låt. [https://www.youtube.com/watch?v=ZWPoKQwAxsE]

Jag minns vardagsrummet i huset hemma, den stora skivspelaren som mamma hade. Med LP, kasett, och radion. Jag minns att vi ringde in för att önska just den låten. Jag gillade vet jag, barnen i bakgrunden. Och det får mig alltid att tänka på just det där. Att ringa till radio, önska den låten och att samtidigt lyssna på sig själv, i radion och sen lyssna på den där låten. Det är iaf ett väldigt mysigt minne jag har. Jag vet inte ens hur gammal jag var.

 

~

 

Jag har, som jag nämnt innan sådär i förbifarten alltid varit ganska känslig. Jag grät lätt, och jag var otroligt blyg. Tonåren är ju bara, kaos. Känslostormar och hormoner. Behöver jag ens säga det...? I efterhand så kan jag stundvis ha skuld i mitt beteende som tonåring, men å andra sidan så hade jag nog inte så mycket kontroll på allt som skedde då. Insidan och ångest. Hur jag aldrig ville fylla 17 år. Jag har en dikt om det någonstans. Det liksom, ville sig inte dit. Jag har inte en aning egentligen. Med tanke på att jag i december fyller 29, så kan vi sluta oroa oss...! Jag fyllde 17. Jag fortsatte, och jag kom hit. Jag har märkt att jag vågar drömma om framtid igen, jag vågar göra saker, och jag gör det med ett leende.

Jag har idag en diagnos, Borderline. Jag säger inte att HSP, högkänslig personlighet är en diagnos, men något jag definitivt kan relatera till och som jag känner kan göra att jag begriper ganska mycket med mig själv. Känslor utanpå, nerver som folk kanske kan slå på utan att de vet att det gör ont. Det krävs inte mycket när man är känslig. 

 

Jag har haft många olika relationer, destruktiva, bra och viktiga. Jag har skadat, vårdat och trasat sönder. Jag har lagat, växt och utmanat. Relationer har alltid varit svårt. Alltid. Jag har fortfarande bekymmer med relationer idag, men sen man började kräva mer raka och tydliga kommunikationer har mycket blivit så mycket bättre. Också det, en ganska fin känsla när det varit tungt. 

 

Det jag egentligen vill säga med inlägget är att jag tänker mycket, och just nu väldigt mycket på förr och nu. Skillnader på måenden, och sätt att vara/leva. Det känns som jag är så mycket mer mig själv nu än vad jag någonsin varit. Så tacksam för att jag känner mig glad. Att ha mer bra dagar än dåliga. 

Att värdesätta de viktiga relationerna i mitt liv så mycket mer. Jag blir lätt känslosam över tacksamheten jag har mot vissa av mina vänner, och väldigt snabbt tårögd. För vissa av mina vänskapliga relationer har verkligen växt de senaste åren, vuxit sig så mycket starkare. Det gör mig rörd, lycklig och tacksam. 

Ta ingenting för givet, ge och ta. Inte bara ta, och förvänta sig saker. 

 

Jag vill gärna tro att jag växt, att jag faktiskt tagit mig sådär framåt som man alltid sa, när självmord var enda svaret på dessa jobbiga frågor. Att jag tagit mig förbi och framåt. Om än att sådana tankar eller beteende kanske inte försvinner för alltid, men de blir inte lika ofta. Senaste självskadan var ändå bara förra året. Jag rev sönder min hud, sådär brännsår ni vet. Men jag är ändå glad att jag inte gjort något sen dess. Och jag tror inte jag kommer göra det igen. 

 

Det är märkligt, att känna sig såhär på insidan. Som jag sa till Albin, förut i bilen, jag kan inte för allt i världen minnas när jag kände mig såhär lugn senast. En märkligt fin och skön känsla på samma gång. 

Och som jag sa, till Anton, My och Albin där på LinCon, att jag för första gången kan säga att jag trots några dåliga dagar i april, varit lycklig i dryga 4 månader. Känt mig lycklig. Det är fan en bedrift. 

En vinst. Ett steg som är så stort att jag inte ens vet om ni kan begripa det.

 

Jag är lycklig. Jag mår bra. Och jag tycker det är märkligt, men vackert. Så häftigt ändå. Hur livet kan bli så fint bara sådär.