Känslomässigt utmattad

Ni vet, och har ju hört att man ska prata mer om psykisk ohälsa och sådant party. Det är ett ämne som både upprör och som menar att man bara ska vara tyst. Personligen tycker jag att det är viktigt att dela med tips och råd till det man lärt sig längs vägen. Lite som att jag exempelvis alltid varit känslig. Och det i sig har orsakat mer problem än lösningar ibland. Likadant att det såklart, tar mer energi än vad man kan tro ibland. Förr blev jag mer utmattad av sociala tillställningar. Behövde liksom vila efter att ha varit hemma hos mamma och pappa och syskonbarnen osv. Blev helt slut och kunde inte koncentrera mig på saker direkt.
Det var därför jag var så tacksam senaste gången jag var hemma, för att fira mamma. Typ den första gången på jag vet inte hur länge där jag inte kände mig helt dränerad efteråt. En sådan glädje.
Jag var snarare påfylld med mer positiv energi och kände mig väldigt tillfreds. 
 
Hursomhelst, känslomässigt utmattad. Vad innebär det egentligen? Och varför blir man det? Nu är jag definitivt inte en expert här, men jag tänker berätta hur det kan vara för mig.
För det första krävs det inte mycket för att skapa en känslomässig obalans. Det kan räcka med att man vaknar på "fel" sida, eller känna att dagen är dålig, eller att tillochmed inte fick på sig en strumpa. Ja, faktiskt. Det kan skapa mer krig på insidan än vad man tror. Liksom, "kan du inte ens ta på dig en strumpa? Så jävla dålig". Och så var det liksom igång. 
Eller, en så enkel fråga för en annan när man är på fest kanske, eller social tillställning och någon frågar om jag ska vara med och spela sällskapsspel. Och här, här är det sjukt mycket trigger.
Jag har sådan ångest gällande spel. Hjärtat pumpar blixfort så snart jag vet att de ska spelas, och jag vet att de kommer fråga, och jag vet också att de inte ger sig trots att jag säger "nej, jag vill inte vara med".
I vissa fall går de så pass långt att jag faktiskt gråter om de fortsätter fråga. Det har hänt. Jag har spelat yatzy med mina föräldrar tror jag 1 gång på nästan 12 år eller mer. Jag har inte spelat kort eller datorspel/mobilspel på lika många år. Jag har inga spel på min telefon, och heller inte datorn. Jag vägrar. 
Det spelar ingen roll om vem som frågar, eller vilka som spelar, jag får ångest bara av tanken. Enorm triggerpunkt. MEN, jag kan gärna och jättegärna dessutom, titta på när ANDRA spelar det är inte lika jobbigt. För då slipper jag vara med. Och en sådan här grej kan göra att jag blir utmattad. Känslomässigt. Försvara sig om varför man inte spelar. Att jag måste förklara. Att jag behöver ett försvarstal, för blickarna jag får. Suckandet av det. Det slår aldrig fel. Mina närmsta vänner, som är väldigt spelintresserade har helt enkelt inte ens frågat sen första gången så att säga. Och vid vissa tillfällen så hjälper dem mig även att få andra människor att släppa taget om att jag inte är med. Att höra "men vad tråkig du är då." "Amen vadå, det är ju bara ett spel, det är inte på riktigt" "ställ upp för laget!"
Jag blir ledsen. Och trycker ner mig rätt mycket, vilket också sedan resulterar i att man tillslut ligger helt utmattad och bara. Är. Typ. Man andas. Man gråter, okontrollerat. Rödsprängda ögon och en ork som inte finns. Fryser, svettas och bara gömmer sig. Så blir det för mig när det blir för mycket. Känslomässigt utmattad.
Det händer så mycket i kroppen. Det går så fort. Ibland uppfattar jag inte ens själv fören efteråt att jag blev triggad. Det kan ibland även ta 2-3 dagar av vissa saker innan det faktiskt ger en urladdning. Urladdning = allting svämmar ut på samma gång. Det blir med andra ord en enda stor soppa av alltsamman.
Att då försöka orka hitta VILKEN känsla och VARFÖR är inte superlätt. Det tar några dagar ibland innan man återhämtat sig helt. 
 
Så, även om jag kan framstå som oerhört social och glad person, så finns det krig man aldrig ser utåt. Det där vi inte pratar om, känslor på insidan, det som skapar en slags reaktion där du inte kan kontrollera vad som sker. Jag har alltid varit i kontakt med mina känslor, men jag har för första gången börjat kunna benämna vilka som är vilka. Som att jobba med att se skillnad i ledsen och arg. Vilket jag har ahft svårast för att kunna separera. Och då är DBT, det jag gått ett awesome verktyg. Så tack vare den har jag lärt mig mycket, och borde lärt mig mer om jag gick färdigt. Men det har varit lättare sen dess. Mycket lättare. 
Att vara känslomässigt utmattad är som att vara sjuk. Feber sjuk. För man känner sig så, utan att faktiskt ha feber, eller vara sjuk. Du bara har samma symtom, men pga ångest. 
 
Jag tycker inte om att vara just detta, utmattad, men de händer då och då. Det viktigaste då, är att hitta ljuset igen, låta känslorna få ta sin plats innan du kan bearbeta händelsen och känslorna kring det som skedde. 
 
"Be nice. Always. People might fight battles you don't know"
 
känslor, personligt | |
#1 - - Jenni Lenita:

Du är så stark kvinna 🙏 Det kräver mycket mod att blotta ut sig så här. Jag känner igen mig mycket i texten, men har aldrig fått någon diagnos mer än ångest, panikångest och socialfobi. Allt är ju nu inte så svartvitt att det alltid är en kamp, men oftast.

Jag kan inte ens veta säkert hur jobbigt det är för dig dessa gånger. Som du skrev att det har blivit bättre nu, kan det ha något med den närhet av naturen du tidigare skrivit? Att du fått mer ro i vardagen?

Jag kände att efter vårat möte kände jag mig bara och bara bättre i mig själv, det fanns inget negativt varken under eller efter vi träffades. Jag var direkt bekväm med dig 😆

Men måste ändå säga att jag hejar på dig, kör hårt och sluta aldrig vara du 💕

Svar: Jag är relativt öppen med känslor/mående. Har alltid varit, sen om folk omkring mig uppfattat det är en annan femma. Men det är lite så jag alltid varit. Sen att skriva om det försöker jag göra i en mer form för att dela med sig av erfarenhet typ. Jag hoppas iaf det tolkas så! :D
Jo, sen har ju terapin och omgivningen runt om mig varit otroligt stor påverkan. Framför allt senaste med DBT etc, det gjorde nog störst skillnad rent generellt. Här uppe känner jag mig dock mycket mer tillfreds just för att jag har naturen nästan utanför dörren. Det hjälper mig att vara mindful. Mer ro i vardagen är en ständig kamp, och att hitta. Men det går absolut framåt!

Detsamma hörru, vissa personer klickar man så himla fint med från första stund bara! <3
TACK Jenni <3
Iza aka izumiii

Upp