reach out to the stars *

Jag har funderat en del, och jag vet egentligen fortfarande inte om jag ska skriva det eller inte. Men jag tänkte nog att kanske, kanske ändå. kanske finns det lite intresse i att läsa om hur det där gick till. Dels den lite kortare varianten, det blir på tok för mycket för att få med allt. Lite för att det är SÅ mycket som hände, som orsakade så mycket. Hursomhelst, det jag dels tänkte berätta om, var hur jag hamnade i DBT (Dialektiskt Beteende Terapi). Och jag varnar redan här, att det blir en lång text.

 

Från jag var väldigt liten så har jag alltid varit blyg, och kanske lite mer i bakgrunden. Alltid varit försiktig och rädd för väldigt mycket. Det kan vissa dels ha svårt att tro på när de träffar mig, men hey. Så var det. Och jag är fortfarande mer blyg än vad jag kanske ger sken av. Jag har sen alltid, iaf så länge jag faktiskt kan minnas haft en relativt djup förståelse för andra människor lidande, detta upptäcktes väl främst under tonåren när alla hormoner fick fritt spelrum och skulle ta plats. Redan som 15 åring fick jag höra att jag var väldigt vis av olika människor, när jag publicerade mina verk online, på ett ställe som hette Sockerdricka.nu  

Jag skrev om väldigt mörka saker, känslor på det sätt jag kunde. Vardagligt språk, men ändå så det träffade någonstans i läsarens ögon. Som 16 åring ville jag aldrig sätta ett barn till denna grymma värld. Redan då insåg jag orättvisor på olika plan. Jag kände för mycket, jag såg mycket och framför allt så pratade jag väldigt mycket med folk som led. Av olika diagnoser, sjukdomar och well, depression i enkelthet. Jag såg dem som människor med starka känslor. Ibland begrep jag kanske inte ens att det var någon diagnos som orsakade det hela. 

 

Hela mitt liv har kretsat kring att vara rädd för allt som är okänt, främmande eller rent ut sagt obehagligt. Att styras av känslor jag egentligen inte visste vad det var för något. Saker jag inte begrep gjorde ont, relationer som alltid slutade i katastrofer och brustna svikna hjärtan. Vänner som inte var vänner, och människor som ljög mer än vad som är okej, och jag lät mig luras. Gång på gång. Jag tror på godhet i alla människor, jag behövde tro det. Gång på gång så utnyttjades detta.. 
Under en tid, så efter mycket kaos, träffade jag någon som, jag vet inte hur. Men jag stängde in allt. Precis allting så att jag skulle sluta må så dåligt. I nästan 8 år hade jag stängt in känslor som jag verkligen borde tagit tag i. Känslor som var viktiga att berarbeta och som behövde få luft och andas. När den relationen väl tog slut, tog det kanske sju månader. Sju månader innan allting som jag kände till fallerade.

Jag for till akutpsyk för första gången. Och fler ggr skulle det bli, jag visste bara inte om det då. Jag tänkte att det kanske går över. Jag blev diagnoserad på plats, och genast uppskriven för kö till att gå DBT. Inom 14 dagar hade jag kontakt med psykolog, eller förlåt, en skötare. Som jag träffade drygt 1 gång i veckan. Jag fick även mediciner, också direkt efter akutpsyk. Abilify, och atarax. I samband med att jag fick abilify redan första gången på akutspyk, fick jag också förklaringen: "Detta brukar vi ge till schitzofrena, men det tror vi inte att du är, om du skulle googla på den"

 

Ganska snart fick jag även börja äta Flouxetin. Abilify fick jag sluta med, i övrigt verkade det som de egentligen ville att jag skulle ta den, för den var väldigt effektiv. Dock, kunde jag inte köra bil på den, och jag hade värre humörsvängingar än jag normalt hade. Jag kände inte alltid mina ben, och reaktionsförmåga fanns inte. Så, att behöva pendla 6 mil till ett jobb, när jag inte kunde fokusera på allt omkring, var en rätt dålig idé.

Detta skedde under våren 2014, under mars, april ungefär. Med min vanliga tur, så skulle sköterskan jag gick till sluta, fick då träffa en psykolog, som likt tidigare också skulle sluta framöver. Jag fick under tiden gå ytterliggare en mer nogrann utredning för att fastställa min diagnos, vilket i slutändan blev:

Borderline, med dissociativa inslag. Vilket de också fint informerade mig om, var ganska tydligt och självklart, men att man var tvungen att göra utredningen ändå. Jag fyllde 7 av 9 symtom. Jag har inte drogproblem eller sexmissbruk helt enkelt. 

Däremot, har jag en grym rädsla för att få något med benzo i, något jag VET är beroendeframkallande, och jag är nästan 100% säker på att skulle jag bli beroende, skulle jag knappra piller, vilket jag starkt starkt sa nej till. Detta respekterades fullt ut iaf, och det såg till att jag inte skulle få sådant.

 

På hösten 2014, fick jag mina nya psykolog, eller ja. Sjuksköterska var hon, egentligen. Hursomhelst, hon ingick i DBT teamet, och skulle vara min kontaktperson i detta. Hon är lätt den bästa kontakt jag haft med psyk. Lätt. Det fanns såklart svårigheter, och alla våra samtal videospelades in, vilket först kändes konstigt, men tillslut tänkte jag inte ens på det. Inför DBT, fick jag skriva ett 6 månaders kontrakt på olika punkter som jag skulle följa. Saker som att inte skada mig osv, och att alltid dyka upp på bestämda tider och ja, sådant. 

 

19 januari 2015 började jag med DBT. Jag fick flertalet gånger höra att det är få som får DBT så snabbt in, det finns dem som får vänta flera år. Det är lite av en "sista" utväg typ. Så jag skulle vara lyckligt lottad osv. Jag begrep det inte då, men visste någonstans att jag var väldigt väldigt tacksam. Skeptisk, men tacksam. 

Under DBT hade vi gruppterapi + enskilda samtal, så två besök i veckan på psyk. Jag jobbade då, deltid vilket i sig gjorde att det funkade asbra. Speciellt eftersom jag jobbade kvällsskift, så jobbet blev aldrig drabbat av det. I gruppterapin fick vi en pärm med massor material och övningar, andingsövningar för att bli mer mindful -

att uppnå ett slags wisemind, där man begriper de olika aspekter som spelar in. Lära sig hantera sina känslor, varför de finns, och vad som triggar dem. Att hitta en plats att känna trygghet i, när saker blir svårt så man kan hantera det tunga. Jag tycker detta är skitsvårt. Fortfarande... 
Andningsövingarna var svårast, jag får typ ångest när jag försöker, eller börjar gäspa frekvent. Vi skämtade om att det kanske var för att jag borde lyssna på kroppen, att den är trött. Haha.. Vi gjorde även ibland övningar inom gruppen, för att testa oss. Under dessa kunde jag ibland bara bryta ihop och gråta. Det var jobbigt, svårt och jag kunde bara inte utföra det. Ibland så "slapp" jag vara med. 

Egenetligen skulle jag fortsatt med DBT till hösten, man går 6 månader i taget. Men, jag fick fast tjänst och jobbet hade svårt att få ihop det med att jag kanske skulle behöva sjukskriva mig för att få gå dit. Samt att min kontakt slutade, vilket var otroligt jobbigt. Jag gick alltså bara 6 månader av denna DBT, och de brukar sägas att man kanske går upp till ett år, eller två innan det kanske hjälpt mest. Och eftersom jag slutade med DBT, min kontakt slutade osv, så var det lite kaos igen. Den nya och jag hade svårt att prata, och jag satte mig väldigt mycket på tvären. Det blev inte så långvarig kontakt, och sen skulle jag slussas vidare inom nästa team. Då skulle jag få träffa en psykolog iaf. Detta var under hösten 2015.

Och sen skulle vi se hur han kunde hjälpa. Då fick jag testa bara 2-3 ggr tror jag något som heter EMDR . 

Inte bara att denna kontakt, psykolog var otroligt kritisk till allting man sa, och menade att diagnoser inte finns, alls. Det är ett påhittad ord för att "behandla" ett tillstånd. Ingen är sjuk, det är bara.. Well, påhitt. Ungefär så uttryckte han sig. 2016, började rätt dåligt, och det var någonstans här jag samtidigt valde att bryta den kontakten. Dels för att mådde sämre när jag gick dit. Han glömde bort mina tider, och var nästan alltid sen. Inte jättemycket förtroende helt enkelt. Det tog kanske 3 månader innan jag tillslut fick kontakt med min senaste kontakt, en arbetsterapuet. Det funkade hyfsat, ett tag. Men det dalade ut, även den kontakten. Ringde inte upp om man sökt henne, eller avbokat en tid och behövde en ny. Jag hann träffa henne 2 gånger innan jag flyttade hit upp. Min sista kontakt i Linköping med psyk, innan jag flyttade var den 23 januari, med en behandlare som ville stämma av vart jag var någonstans, hur jag mådde osv, innan det skulle beslutas om nästa steg. Men eftersom jag skulle flytta 112 mil, så ja. Det bröts ju typ där och då. 

Det sista de gjorde där, var att kontakta psyk här uppe, för att vi kanske skulle göra en ja, stämma av läget. Se hur man mår osv. Och dem ringde tror jag andra veckan här uppe, men då bokade vi inte in något, eftersom jag precis flyttat, mådde väldigt bra och kände att just nu är det lugnt.

 

MEN, nu har jag fått en kallelse till en psykolog här i Boden, den 25 april, klockan 9.00. Så, det är nog en avstämmning, eller så. Men jag tror det kommer gå bra ändå.

I ett annat inlägg ska jag berätta mer om den vita stenen, då jag fann den under min DBT period.