en dag som alla andra.

Det är totalt omöjligt att inte missa vad som skedde i Stockholm igår. Det står överallt, verkligen. Överallt. Det är sjukt, och det är skrämmande. Det är heller inte oväntat. Och precis vid den meningen, så kommer det hagla hat. Det är så, ju mer hat som det finns i världen, desto mer hat föds det alltid ur andra perspektiv. Hat mot vad som hänt, hat mot den som gjort det hemska. Hat mot människor som ja, hatar. Så jävla mycket hat har fötts återigen vid ett dåd utan dess like. Det är katastrofer överallt, inte bara här. Och i denna lilla bubbla, "Det händer inte i Sverige" - har nog kanske försvunnit. Kanske. Jag vet faktiskt inte. Det hela gör mig bara ledsen, oavsett vad. Jag har heller inte orkat eller klarat att läsa mycket av det, det räcker med det jag redan läst. Och jag såg något klipp från en övervakningskamera när lastbilen kommer i full fart på gatan utanför. Det gick jäääävligt fort. Helt sjukt. Egentligen ville jag inte skriva något, men jag ville bara få det ur mig på samma gång. Jag tycker inte om att skriva om händelser som påverkar oss så otroligt mycket. För, det blir sällan bra bemött. Bara där, en rädsla i att uttrycka sina känslor kring ett dåd som gör oss alla ont. Men också som borde sammanföra och föda kärlek. Och det gör det också, det syns bara inte lika mycket. 
 
I mitt flöde under artiklar till händelsen kommer alla de där kommentarerna om "han blir säkert släppt snart ändå, han får ju inte sitt straff som han förtjänar" - man har sett allt känns det som. Och jag bara orkar inte. Jag vill inte att det ska finnas såhär mycket hat. Alls. Precis som dåden innan, i Paris, i London, och i Tyskland. Om skjutningen på en gayklubb i Orlando. Återigen, så mycket hat föddes där. Antingen kanske jag är blind för allt när folk står samlade, men någonstans vinner alltid hatet i frågan. Kalla mig töntig, men en del av min vill ändå att det ska vara som det sades för säkert många år sen "Kärleken övervinner allt" 
Istället för att bara hata, kan vi inte bringa fram kärleken i stället? Stöd för varandra? Inte vara rädda? Våga visa mer kärlek. Inte mer rädsla. Och självklart får man vara rädd, det är inte det jag säger, men att hitta någon du kan finna stöd hos, när du blir rädd. Att istället gömma sig, våga vara med liksom. 
 
Jag blir bara så ledsen över att se allt hat. Det är just det. Det är klart att det är hemskt, att det är otäckt. Men måste vi hata så mycket?
allmänt tjafs | |
Upp